Allt är utbytbart så även golf!!!

Idag satte jag ÄNTLIGEN ut de förbannade djävla golfklubborna på Blocket.... 
 
Annonsen löd: 
 
Hej!

Jag hade förmånen att få byta ut mannen mot en uppgradering. I och med det försvann även hans älskarinna = Golfen!
Den tidigare versionen av man hade länge försökt få mig att se charmen i den sporten = Det hände ALDRIG!
Så nu finns det ett set hos mig med massor, av vad jag antar, bra golfklubbor för någon som kan tänka sig att vilja ha det där intresset som aldrig gav mig en "AHA-upplevelse". 

Köp bort skiten innan jag ångrar mig och åker till soptippen med det, alternativt dränker den i något vattenhål..... 

Jag blir ändå aldrig någon "happy Gilmore" :D 
Psst.... det enda bra med de klubborna är att de är Clevelands Rosa bandet < 3 Det är snyggt!!
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Ja... Det kändes som ännu en befrielse att bli av med den skiten ur mitt liv :) 
 
 

Man vet inte något om någon

Såg ett inlägg på FB häromdagen i en grupp som jag är med i.
 
Det var en fråga från en ganska uppgiven mamma.
 
Frågan hon ställde var, om det var någon idé att vara med i den gruppen längre på grund av hot om anmälan och andra påhopp. 
 
Jag gick igenom några inlägg. Läste om frustrationen hos föräldrar till barn inom bland annat NPF. Sorg, frustration och hopplöshet. 
 
Och sen såg jag även moralens väktare. 
 
HUR kan man skriva ut SÅ om sina barn? HUR kan man skriva att ens barn är...... bla bla bla... 
 
Ja... Hur kan vi som är föräldrar, vårdare, psykologer, sjuksköterskor, omsorgspersonal, advokater.. med mera - med mera - i vår föräldraroll.... 
Hur kan vi skriva ut, vår förtvivlan, vår kamp mot alla instanser som vi har med att göra så gott som dagligen... HUR kan vi skriva ut, att vi en dag inte orkar mer? 
Att vi en dag, känner att NU får det vara nog! 
Att vi en dag, kanske inte orkar stiga upp ur sängen för att livet gav oss ett rent helvete..
 
Nej, vi ska ALLTID förväntas se det roliga i det galna våra barn gör.... Vi ska förväntas ge av oss själva dygnet runt... Vi förväntas vara glada, possitiva och förbannat tacksamma... 
Eller hur?? 
 
NEJ! 
 
För många år sen så kunde jag inte erkänna att livet var pest.. utan när någon frågade: Hur är det?
Så svarade jag det klassiska: Tack det är bara bra! 
Egentligen så hade jag velat skrika rakt ut: Att livet suger hästballe och jag kommer aldrig mer att få en vanlig vardag oavsett ålder på mitt funktionshindrade barn...
Men det hade inte gått.. eller hur? Fy så obehagligt det hade blivit för den som hade ställt en enkel fråga om välmående och vardag... 
 
Jag hävdar det bestämdaste: Att INGEN som inte har levt nära någon situation, oavsett om det gäller, NPF, våld i hemmet, utbrändhet, utanförskap, fattigdom.... Med mera..
Du har inte en djävla suck om hur det är! 
och kan då heller inte komma med anklagelser som att: OJ, hur skriver du, nu måste jag nog anmäla detta... 
 
Forum finns ofta för att fylla behov. Om det nu är så att föräldrar har ett forum där ventiler ska få möjlighet att ventileras... 
Då ska inte personal från t.ex. skola ha rättigheter att bli medlemmar OM det är för att sen kunna vara präktiga och hoppa på personer i en utsatt situation och hota dem med att anmäla dem till soc!!
 
Vi som är föräldrar till barn med NPF.... Vi vet nog ändå om att alla dagar inte är värda att ens vakna upp till.. UTAN att någon ska lägga ännu mer skuld, skam och helvete på våra axlar! 
 
En del dagar kan man faktiskt behöva få säga: Fy helvete, idag hatar jag mitt liv, för jag orkar inte vara, psykolog, sjuksköterska, vårdare, präst, kurator, kock, vårdpersonal..... Jag vill BARA VARA MAMMA.... jag vill bara ha ett barn som själv kan, äta, sova, klä på sig, kramas och fungera i samhället...
 
Och det är vår förbannade rätt att få känna så! 
 
För lika många eller faktiskt övervägande dagar, så klagar vi aldrig på att vi har dygnet runt jour varje år, dag ut och dag in.... Men det vet inte du om.. för det varken hör eller ser du..
 
Vårt liv innehåller en mängd kunskap som du aldrig kan få... för den går inte att läsa sig till på någon 15 poängs högskolekurs..
Den fick vi genom det livet gav oss!! 
 
Tänk på det!!!
 
 

Min bättre hälft

Låt bli att läs!
 
Ja alltså om du anser att det är ett sånt där sliskigt irritationsinlägg igen som handlar om sånt som du inte kan hantera.... K Ä R L E K. 
 
Idag har det varit en riktigt skitdag. Den började egentligen redan på söndagsmorgonen genom att jag fick syn på en sak... som jag inte varken kan, tänker eller vill gå in på här! 
 
Jag hade sett fram emot söndagen så mycket. Och barnen hade sett fram emot den ännu mer. Vi skulle nämligen umgås med deras underbara söta små bonuskusiner. 
Men tack vare en kalldusch deluxe så försvann hela min söndag till att vara både ledsen, irriterad och kanske mest sårad! 
 
Barnen hade iaf (tack och lov) roligt med sina bonusar. Jag ville mest bara "dö en smula" och vara ifred. Borde så här i efterhand valt att stanna hemma och bara släppa allt. Lätt att vara efterklok. 
 
MEN!!
 
Om vi backar bandet en smula... Så överaskade jag min älskade blivande man med en resa... Jag/vi  är helt slut av den här förbannade hösten, vintern och nu strax våren. Vårt liv har vänts upp och ner med buller och bång. Vi har stått enade och fortsätter stå enade oavsett vilka händelser vi möts av. 
Så ja, jag bokade en resa och sa: Nu åker vi och får lite lugn och ro! 
Vi åt god mat, vi sov, vi solade och badade i havet. Vi var uppe i grottor och vi åt aloe vera och trodde vi skulle kräkas.. Vi njöt och vi kände, kanske på mycket länge, att vi levde och fick känna oss levande utan att vi möts av en massa skit. Det var SÅ skönt! 
Det var ett tillfälle där P ville att jag skulle lita på honom i samband med en sak som vi gjorde... Jag fegade ur och han sa: E, om vi ska gifta oss så MÅSTE du lita på mig! 
Det är klart att jag litar på honom. I alla lägen... 
Men ibland.... så blir det en del kantstött material.... Och det var det som hände i söndags. 
Som jag sa till honom på söndagskvällen: Du bad mig lita på dig, låt mig då få göra det i alla lägen oavsett vad, när och hur....
 
Vårt bästa "vapen" mot världen, vet ni vad det är? 
 
Det är något som vi båda är bäst på: Kommunikation! 
 
Jag har nog aldrig, kan jag lätt påstå, levt med en man, som är så fantastiskt duktig på att kommunicera. 
Som barnen säger här hemma: Det är så skönt, för ni skriker aldrig på varandra! 
Och det är sant. 
Vi har ingen anledning att höja rösten och gapa i affekt. 
Utan vi samlar ihop oss, var för sig eller tillsammans, tar upp det som varit/är djävligt tungt eller bara jobbigt, sätter oss, pratar, reder ut och kramas. 
Vi löser det!
 
Det är magi och det är helt underbart. 
 
Varje dag så känner jag att jag är den mest lyckligt lottade kvinnan på jorden. Vi har några tuffa saker framför oss fortfarande. 
Saker som stundtals gör så ont så det känns som att något brister och går sönder inom mig och även inom honom. 
Men när det brister för mig, så är han där och när det brister för honom så är jag där. 
Det ÄR nytt för mig! 
Jag är så van att få klara det själv - Och nu har jag en som står vid min sida, tittar mig i ögonen och säger: Ewa, vi klarar det här, vi fixar det och vi kämpar tillsammans. 
 
Det mina vänner = Det ÄR kärlek! 
 
Våra erfarenheter har förstås gjort oss till de personer vi är. Vi drar nytta av våra kunskaper, men vi bär också med oss sår som vi båda jobbar med. Tack vare att vi har sår som påminner om varandras så kan vi också ge varandra en STOR förförståelse för vad livet gett oss i våra ryggsäckar. Vi har inget behov av att fylla på dem med mer börda, utan vi hjälps åt att lasta ur och fylla på med nya fina saker istället. 
 
Det mina vänner = Det ÄR kärlek
 
Och vet ni vad som mer är kärlek??
 
Det är att min nästäldsta dotter har varit här hos mig, en hel vecka, först själv och sen med sin lilla underbara familj...
OCH DET ÄR KÄRLEK!!
Det fanns inte förut i mitt liv, att hon klarade av att komma och vara hos mig... Men hon och P klickade så oerhört bra... hennes man och barn likaså...
Och jag blir alldeles tårögd av lycka när jag tänker på det...
Det är något jag inte heller tänker gå in på... men för mig betyder det ALLT!! 
 
Jag har världens finaste familj!!! 

Och nu ingår även världens finaste (blivande) man i den. 
 
Jag har vunnit högsta vinsten = K Ä R L E K E N!!