Heja Regina :)

Jag erkänner direkt!!
 
Har missat Alex (den onde) Schulmans påhopp på Regina (den andlige) Lund.
 
När det gäller Mr Schulman så är väl inte han direkt känd för att vara den "snälla och trevliga" killen precis. Hans sätt att skriva går ju ut på ett: PROVOKATION!
 
Jag säger inte att det är fel!
Men!!
Jag säger heller inte att det är rätt!!
 
När han var gift med Katrin så tävlade de båda i elakhet. Och jag vete fan vem som vann... de hade det nog ganska så oavgjort.
Däremot så trodde jag att han hade lugnat sig något. Eller också är det bara jag som låter elakheterna passera??
 
Det tragiska är att när en person med så stor "kraft" får skriva i en tidning som många läser... Är ju att det blir så himla stort och folk slutar tänka. För det som står i en tidning är ju sant, eller hur?
Och genast rullar bollen iväg...... från liten fjäder till struts....
 
Vi har ju tryckfrihet i vårt avlånga land, den utfärdades: 1949-04-05. Det betyder i stora drag: Att varje individ är fri att använda pennan som de vill.....
 
Hade Alex hoppat på mig på det sättet som han hoppade på Regina... så hade fan flugit i mig!!
Mina finska gener hade hoppat fram och jag hade vässat pennan rejält och gett honom en avhyvling tillbaka med ungefär liknande metod som han själv använder sig av!
 
Därför när jag gick in på Reginas sida :) Så blev jag alldeles varm inom mig :)
 
Hörni, vilken LADY det är!!

Ett väl genomtänkt svar i ett öppet brev till Alex :) Istället för att hoppa på honom tillbaka så skriver hon med ödmjuket och öppenhet där hon till och med börjar med: Kära Alex...
 
WOW!!
 
Hade jag börjat det svaret till honom så hade det nog varit med helt andra ord ur min vokabulär!!
 
Så jag säger: HEJA REGINA!!!
Du vinner detta race med hästlängder genom ditt fina svar och din värme :)
 
Tror jag blev lite kär i dig faktiskt :)
 
Kram
 
 
 
 
Taggar: Alex, Andlighet, Närvaro, Regina;

TV 3 - Mordet

Ser på en serie om mord som TV3 har just nu. Det är den mördade som återger sin sista tid i livet.
Serien varvas med autentiska scener samt scener filmade med skådespelare.
 
Jag vet inte ens varför jag ser den.
 
Det gör så ont i mig. Hela mitt inre skriker. Ändå så ser jag den.
 
I vår släkt så miste vi en person genom att en annan person ansåg sig ha rätten att avsluta hennes liv.
 
Jag kan aldrig glömma det samtalet jag fick den morgonen. Aldrig.
Och jag glömmer heller aldrig att jag ringde både min bror och min mamma....
 
Måndagen gick, tisdagen gick och onsdagen gick inte..... chocken kom och jag mådde illa, grät och kände mig så märkligt tom.... och ändå så full av känslor....
 
Det blev så definitivt och kvar fanns det 3 barn som nu stod utan mamma. Utan mamma.
 
Jag kommer aldrig att förstå! Även om jag vet "vad" som hände.... Och "varför"....
 
Men jag kan inte förstå.... Hur man anser sig ha rätten att ta en annan persons liv från den.
 
Serien "Mordet" är mitt i all smärta så fantastiskt vackert uppbyggd. Den är filmad ur den mördades perspektiv. Där en fiktiv person återger som jag tidigare skrev, sin sista tid i livet.
Samtidigt får man autentiska händelser som en återblick från livet.
Och i kvällens avsnitt fanns även offrets mamma. Hennes ord berörde mig otroligt starkt på slutet när hon bad alla mammor att "Inte släppa taget om sina döttrar"....
 
När man ser den här serien och även har sitt eget bagage med sig... så kan jag också känna: Jag vill aldrig släppa mina döttrar!!
 
Sorgen att förlora sitt barn genom mord, kan jag och vill jag aldrig vara med om!!
Den sorgen kan i värsta fall, döda, i sig själv.
 
Var rädda om er!!! Älska varandra!!
 
 
 
Taggar: Mord, Sorg, TV 3;

Autism - Elakheter - Höjdskräck - Familjen Annorlunda

Fan!
 
Jag sitter i soffan för mig själv och ser på en film på 4:an... Tower Heist.
HUR ofta svimmar man i en soffa för att man ser höga höjder????
Alltså jag har galet svårt för höga höjder... alltså då menar jag GALET svårt..
Åker inte ens t-bana och stiger av vid Östermalm om det inte är ett absolut måste... HATAR höjder..
Så när filmen började visa ett par som satt i en bil och dinglade utanför ett fönster på ett antal X meters höjd så tänkte jag: Holy shit NU svimmar jag!!
 
 
 
Tur som fan att jag redan satt!!
 
Nåja.. nog om min höjdskräck... Ja skräck är precis vad det är... USCH!!!
 
Ibland så kan man inte låta bli att känna lite "mamma-sorg".... När man har barn med funktionsnedsättningar så blir ju inte livet riktigt som man hade tänkt sig... Ni vet storyn om drömmen som resan till Italien men man kommer till Holland... Det kan bli bra ändå..
 
Igår så frågade min dotter med autism mig: Mamma, syns det på mig att jag har funktionshinder? Är jag konstig?
 
Vet ni HUR ställd man kan bli av en sån fråga? Även om vi pratat om den förut.... För hur det än är så är det klart att min dotter funderar..
När hon var yngre och hennes tvilling hade vänner hemma så kunde frågan om vänner komma upp: Varför har inte jag några vänner mamma?
 
Men angående första frågan... om det "syns"....
Nej!
Ja!
 
Det är nämligen så att vid direkt och snabb kontakt så kan man inte se att min dotter har någon funktionsnedsättning.. Iaf tycker inte jag det.
Men däremot om man försöker skapa en kontakt med henne... så kanske man kan börja ana att det är något... Hon tar nämligen ALDRIG dig i handen om du försöker hälsa på henne... Och hon undviker dig även med blicken...
Sen om hon säger nåt så talar hon sällan direkt till dig utan helst via mig.... Eller någon annan hon har med sig...
Det kräver sin tid att få hennes kontakt och respekt...
Däremot om hon redan känner dig och är trygg med dig och i situationen, kan hon vara HUR social som helst... Dock INTE kramas!! Där går hennes gräns :)
 
Igår kramade hon mig... vi stod väl ca 30-40 cm ifrån varandra och "kramades" :) Hon klappade mig lite på axlarna och så var det bra så :)
 
Det är svårt med autism! Det är ett rätt så "osynligt" funktionshinder. Det är mer kommunikativt.... Socialt...
 
Ibland är det svårt att förstå autism även för oss som lever i det dagligen. Min fina stora lilla tjej :)
 
Man möter på mycket okunskap... Och det får man leva med som anhörig :( Även den som har funktionsnedsättningen... Tyvärr..
 
Och vad det gäller okunskap... Så såg jag att min underbara vän Anna som återigen är med i Familjen annorlunda fått elaka påhopp efter premiärprogrammet.... I sin blogg....
 
Tänk vad märkligt det är i vår värd...
 
Folk anser sig ha rätten att få häva ur sig vilken skit som helst och hur som helst. Så fort vi inte ingår i den så kallade "normen" så är vi onormala... och då har man rätten att spy elakheter ur sig.
 
Jag tycker det är så djävla trist!
 
Folk för följa familjerna i deras vardag och deras liv. De släpper in oss i deras hem och deras mest privata sfär. Och då ska folk anse sig ha rätten att klaga, kommentera och påpeka....
Det startas trådar till höger och vänster med hat... Hur mår ni egentligen?
 
Om ni anser att ni har rätten att hoppa på folk för att de tex skaffar fler barn än 2½ så frågar jag mig också varför ni har det?
Är det provocerande att det finns familjer idag som har fler barn än så?
 
Då vill jag bara tala om för er att det finns VÄLDIGT många som har betydligt fler barn än riktlinjen för de 2½ som de svenska hemmen beräknas ha.
Och långt i från alla är med i Familjen annorlunda... kan jag ju då också påpeka!!
 
Jag är med i ett par grupper på fb för oss som har fler barn än normen :) Vi är rätt många!!! Och vi är inte med i FA :)
 
Jag har själv 6 underbara döttrar :) Och möts också jag av OJ... Och förmodligen en del skitprat också för att jag har fler än normen tillåter....
 
Men sen finns det stunder av GULD :) Och det är när jag möter personer som är av icke svensk nationalitet :) Och får höra: WOW vilken fantastisk kvinna du är... vilken lycka att få ha så många döttrar/barn :)
Du är en fin kvinna...
Och så vidare :) Det ÄR lycka!!
Och såååå osvenskt!!!
 
För här får vi INTE berömma någon som gör saker annorlunda än vad vi själva gör... väljer att ha ett antal X  barn tex...
 
Barn är lycka. Varför kan vi inte vara lyckliga tillsammans istället för att provoceras av att en del vill ha många barn?
 
 
Den här lilla busen är min yngsta lycka :) Yngst av 6 underbara döttrar :) Och ikväll bjöd hon oss på ett bröllop där hon hade ordnat med allt... Hon var präst... hon berättade lite om brudparet :) Som var en ko och en furbie :) (stavas det så).
Hon hade plockat fram sagoböcker och gjort psalmböcker av dem och lagt i 1, 2,5  i varje bok. Det stod förstås för de olika psalmerna :) Sen hade hon ingångsmarsch... och vigelsakt... och den traditionella pussen....
De pratade furbiska och koska.... Så vigseln fick även översättas till svenska :)
Sen berättade hon även om gästerna bakom brudparet :)
 
(hon var brudnäbb på sin storesysters bröllop i höstas och därför så är hon väl insatt i hur tågordningen är )
 
Och när man sitter där och fylls av kärlek till sitt barn... så kan jag undra... ni som klagar på familjen annorlunda... och deras anskaffande av barn....
Älskar ni era egna barn??
För jag kan garantera er, att de älskar sina barn oändligt mycket... precis som även jag gör!!
 
Bara för att vi har fler barn än vad normen tillåter, så betyder det INTE att vi inte älskar våra barn!!
 
Puss och kärlek till dig/er
 
 
 
 
 

 

 

Taggar: Annorlunda, Autism, Barn, Elakheter, Elakt, Familjen Annorlunda, Höjd, Skräck;