Ja nu är det vår tur att vara lyckliga!! Eller??

Idag när jag pratade med min bästa och finaste X-svägerska så sa hon: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa!
Och det har hon så enormt rätt i! 
 
Let the sunshine in ♥♥♥♥♥
 
Men tänk ändå, vad det här med lycka kan vara provocerande. Lika provocerande som sorg kan vara. 
En del vill gärna tidsbestämma saker åt andra. 
 
Hur länge du SKA sörja. 
Hur länge du SKA vänta innan du träffar någon annan.
Hur länge du SKA.... bla bla bla...
 
Jag har tex fått höra att det är så synd om min x man... Det har gått för kort tid och jag måste förstå hans sorg... 
JAHA!
 
Jag undrar bara en sak.... VAAAAAAAAAAAAA DÅÅÅÅÅ????? 
 
Vi skulle ha tagit ut skilsmässa för typ 6-7 år sen. Det är det enda rätta vi skulle gjort mot varandra! 
Men nu får jag bära hundhuvudet för det var jag som tog beslutet för snart 2 år sen. 
Jag ville leva MITT liv!
Jag levde redan ensam... bokstavligen. 
 
Och alla ni som tror att jag "avskyr" honom som pesten. VÄX UPP! 
Han är min x man och han är pappa till två av mina underverk! 
Men jag älskar honom absolut INTE! Man kan ju inte älska alla som det så vackert heter....  
Och det har jag inte gjort på så många år, jag kommer faktiskt inte ens ihåg när jag gjorde det. 
Vi levde med varandra bara för att det antagligen var enklast så. 
 
Jag har inga problem med att jag har levt ett tidigare liv. 
Det är så många andra som har det, så jag behöver inte ha det själv! 
 
Varför ska det vara så svårt att acceptera att två människor inte längre varken kan, ska eller bör leva med varandra?
Vi är väl inget djävla svan-samhälle där den ena dör och den andra simmar ut i horisonten för att....
HAHAHAHA, vänta nu, tror ni på allvar att en svan lever ensam om den andra dör??
Det ÄR en myt!!!
Svanar vill leva i parförhållanden :D Och letar efter en ny svan att dela sin vardag med!!
 
Och ja, så kan väl vi människor få göra också? Oavsett om det nu är på grund av skilsmässa eller dödsfall som vi blir lämnade eller lämnar...
 
Jag skiter fullkomligt i vem som lever med vem!
Bara man är lycklig så är det väl underbart om man hittar rätt?!
 
 
Jag tycker kärlek är vackert!
Borde man inte kunna känna lite glädje inför att andra är lyckliga?
 
Snart har jag och P tillbringat 1 år tillsammans. Ett helt fantastiskt år!
Vi har absolut haft olika åsikter MEN vi har pratat om dem. Vi har löst konflikter innan de ens har hunnit bli några.
Han är en djävel på att prata! Och han ger sig inte! Och han KRAMAS! Och han säger hur vacker jag är (ja i hans ögon så är jag uppenbarligen det).
Han säger dagligen: Har jag sagt idag att jag älskar dig?
Han sjunger för mig. Han berättar om sina känslor för mig. 
 
Han vill vara nära mig. Han ger mig kärlek istället för att köpa sig loss med materiella ting.
Han står med båda fötterna på jorden och låtsas INTE vara någon han inte är.
Han har precis som jag, HAFT ett förflutet.  
Och han vill dela sitt liv med mig. 
Vi har våra motgångar och vi vet vilka de är och vi hanterar dem aningen olika men ändå tillsammans. 
När jag gråter håller han om mig, han vänder mig INTE ryggen och går. 
Han berättar saker som händer och hur han tänker kring dem, han lämnar mig inte utanför. 
Han gör mig delaktig i sitt liv och jag gör honom delaktig i mitt, tillsammans blir det VÅRT liv. 
 
Den här mannen växer sannerligen inte på träd! 
Och jag frågar mig varje dag: Vad har jag gjort för att förtjäna honom? 
Vad har jag gjort, för att få känna sån total lycka? 
 
Jag önskar verkligen att alla får uppleva det! 
 
Och kanske är det just som min fina älskade X svägerska säger: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa! 
För motgångar har jag haft hela mitt liv, men de flesta av dem har jag omvandlat till referenser och kunskap.
Jag tackar min farmor för mitt sätt att tänka! 
"Man kan inte gå runt och sörja det som varit, utan man gläds åt det man har och det man får"
Ja du farmor, där har du hel rätt!! 
Och du hade älskat min Peter... Och han hade definitivt gillat dig skarpt!!! 
Jag vet att du är där uppe, sitter väl på något snyggt moln, dinglar med fötterna, ler och tittar ner på oss :) 
 
"Det är med den äkta kärleken som med spökena: alla talar om den, men få har sett den". 
Francois de la Rochefoucauld 
 
Francois hade helt rätt.... Alla talar om den MEN få har sett den!! (Upplevt den)
 
Jag har ALLTID sagt att jag aldrig någonsin skulle tatuera in en mans namn på min kropp. 
Nu har jag Peters namn och hans hjärtslag över mitt eget hjärta. 
Och för ett litet tag sen så sa jag till honom: även om det skulle ta slut mellan oss (Fruktansvärd tanke) så skulle jag behålla min tatuering där... För genom dig, har jag äntligen förstått vad kärlek är. 
 
Tack till vilken makt det nu än var, som fick Peter att skicka det där meddelandet, som såg till att vi satt och åt den där middagen tillsammans, som fick oss att stanna kvar själva på restaurangen, som fick mig att öppna munnen, som fick oss att förstå - att nu skulle det vara vi två!  
 
Allt har väl sin tid antar jag? 
 
Men i mitt nästa liv, tänker jag INTE vänta så här länge på att träffa dig Peter! 
Då ska jag ha alla mina 10 barn med dig!!! 
Både Hugo, Wictoria och Jacob kommer att vara med oss då!! 
 
Jag ÄLSKAR dig!!
 
 
 
 
 
 

En magisk och vacker dag - 20170520

Jag vet att en del inte uppskattar att jag gifte om mig. 
Traditioner är viktigare än relationer. 
Ja, skäms på mig! 
Skamligt och egoistiskt. 
 
Men vår dag var helt magisk oavsett vad en del tycker och tänker om mig! 
 
Fått frågan om vi hade en fin dag. Svaret är enkelt, Ja, dagen var magisk!
 
Varför vi gifte oss är bara vår ensak. 
Men jag kan säga så här, det kändes viktigt för oss båda. 
Vi har en ryggsäck som är fylld till bredden med olika ingredienser och vi behövde knyta ihop den. 
 
När vi först bestämde oss för gifta oss och ta samma efternamn - mitt - så hade vi bestämt oss för att göra det på Arlanda. Det kändes helt rätt. Vi ville bara ta det lugnt, bli vigda och sen resa bort. 
Dock hamnade vi i en annan spiral där vi helt plötsligt stod med ett jättebröllop.... 
P A N I K!
Ingen av oss ville ju det?! 
Det blev bara mer och mer känslor kring detta bröllop som vi inte ville ha. Ja bröllopet ville vi ha men inte på det sättet som det nu hade blivit. 
 
Till slut så sa vi båda två, nej, det här går inte. Jag sa till och med att NEJ jag vill inte! 
Vi ville ha det lilla, vårat, som vi ville ha det. 
 
Sagt och gjort, gör om och gör rätt! 
 
Vi fick mycket stöttning från nära personer och även vänner. JA, ni ska göra som ni vill! 
Det kändes både bra och tryggt! 
Vi skickade ut ett brev  där vi förklarade att vi ställde in och att vi skulle göra det på vårt sätt. 
 
Tror att 25 kg sten rasade från våra axlar! 
 
Vi frågade en av P. bästa vän m. familj om de ville närvara tillsammans med oss. 
De ville det och ännu en kasse sten ramlade bort från oss. 
 
Vi fick tid för vigselsamtalet och åkte upp till Stöde. 
I samtalet fick vi mycket "bra att ha" redskap inför vårt äktenskap. 
Efter att ha haft några funderingar så kände vi oss båda två trygga med att vigseln var nära. 
 
Så nästan exakt en vecka efter vigselsamtalet packade vi in allt och alla i bilen och åkte upp. Jag var både nervös och lugn på samma gång. 
P. som varit lugn som en filbunke hela tiden började även han bli lite nervös. Tack och lov! 
 
Vi hade en supertoppen fredag, vi hann med både Sundsvall och lite annat. På kvällen grillade vi tillsammans med våra vänner. Vi njöt av lugnet! 
Bara av att vara i Stöde så får jag ett inre lugn - en skön känsla! 
 
Lördagen - vår dag!
 
Vi vaknade, åt frukost, tog det lugnt. 
Åkte till Sundsvall för att hämta tårtan från Eclair  (God damn vad god den var). Träffade min underbara vän Ninnie och hennes lilla Kian, fikade i lugn och ro, pratade massor med minnen och annat strunt. 
Sen när vi var klara där åkte vi och köpte vår bukett. En enkel bukett - precis som vi ville ha den. 
Tillbaka till Stöde för att göra oss klara. 
Ingen panik - ingen stress - bara vi hela dagen. 
 
Klockan 15:00 hade vi tid för vigseln. I den vackraste av vackra kyrkor - Stöde Kyrka. 
Kyrkan som jag redan på hösten blev förälskad i - Nu var det dags för oss att bli "VI" i den. 
 
Alla samlades och både kamera och filmkamera delades ut till våra vänner och barnen. 
Linnea och Alice hade fått ett uppdrag av prästen - De skulle få vara kyrkvärdar. 
De tog sin uppgift på stort allvar och ringde tillsammans i kyrkklockorna. Stolta som få! 
 
 
själv höll jag på att dö av stress innan portarna gick upp och jag fick gå in tillsammans med min blivande man. 
 
Här är står Herr och Fru W. 
Att han ville ta mitt namn - Ära! 
Han är min man - Jag är hans fru - Det är vi nu! 
 
 
Finaste i världen! 
 
Och tack till P - Å - A - H som var med och förgyllde vår dag! 
Kram i massor!!!

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu...

Han med stort H ♥ 
Nu är det verkligen "VI". 
Vi hade en magisk dag, precis så som vi ville ha den. 
 
När vi först planerade vårt bröllop, så tänkte vi ha ett rätt stort bröllop. Men ingen av oss ville det. Det blev något som inte var "vårt". 
Vi gick på varsitt håll och funderade på: Hur ska vi göra?
När vi väl satte oss ner och båda sa: Nej, det här är inte vi!
Så gjorde vi om, och gjorde det till: V Å R T!!!!
Det var det bästa vi gjort mot oss själva. 
Nu blev det exakt så som vi vill ha det. Litet, bara vi, barnen och goda vänner och deras barn. LOVE!! 
 
Så mycket kärlek!!