Skrikande autism och en mamma som skriker inombords

Tänk om jag bara kunde förstå autismens stora gåta?
Tänk om jag kunde förstå HUR det fungerade?
Tänk om jag kunde få känna att gåtans lösning var här?
TÄNK OM!!!!
 
Men det gör jag inte. Inte något av det ovanstående är jag ens i närheten av. Och ibland så blir jag så in i h-vete trött på allt vad autism heter.
 
Ljudkänslighet. Ljuskänslighet. Social skräck. Smakkänslighet. Luktkänslighet. Överkänslig. Ingen känsla. Känslor hit och känslor dit. Anpassa.
 
Ja listan kan göras lång och oändlig.
 
Som ikväll tex. Vi har BOSCH tvättmaskin / torktumlare / diskmaskin. Alla dessa maskiner "piper" när de är klara. Och ikväll pep tvättmaskinen.. Varpå detta då betyder ett evigt skrikande tills någon går och stänger av den djävla maskinen...
Den piper ca 5 gånger och sen slutar den.. Men dessa 5 gånger är 5 gånger för mycket för dottern med autism.
"Gåååååååååå och stäng av den dååååååå.... Haaaaalllåååååååå... gåååååååå och stääääääääng av den dåååååååå.... Haaaaallåååååååå..... är det iiiiiiiiiiingen som höööööööör miiiiiiiiiiiig??"
 
Så håller hon på tills maskinen är avstängd.
 
Är TV:n på för högt (enligt henne) så är det samma visa....
 
Ibland känner jag mig som en fånge i mitt eget hem! Jag känner att jag långsamt kvävs inifrån... Mitt syre dör ut.
 
Eller när vi ska åka iväg med bilen: Vart ska vi? Vad ska vi göra där? Är det endast dit vi ska? Ska vi någon annanstans också? Vilken väg åker vi? Vart ska vi åka? Tar du inte fel väg nu? Du sa att vi skulle gå in bara där, varför ska vi gå in där också? Hur långt tänker du köra? bla bla bla bla bla bla bla bla.......
 
Och gud nåde mig OM jag inte svarar på frågorna...
Hör du inte mig? Varför svarar du inte? Du bryr dig inte om mig? Hallå, hör du mig? Jag ställde en fråga? Varför svarar du inte? Hallå? ............
 
Man får känna sig trött!!! Man får känna sig djävligt trött till och med!
 
Och så får man komma ihåg de goda stunderna. De stunderna när man skrattar så man gråter åt alla tokigheterna som uppstår.
 
MEN!
 
Idag känner jag mig bara trött! Så in i norden trött!
 
En person som är 22 år men mentalt mellan 3...5...13....  Ja jag vet inte... Det är förbannat tungt mellan varven!
 
Och det var en lång väg till att orka erkänna det. Men herre gud så skönt det var, den där dagen när jag äntligen tillät mig att säga: Fy fan vad jag är trött på den här skiten!
 
Man ÄR BARA människa!!!
 
 
 

En mammas tankar

Det finns inga "onda" barn! 
 
Jag är helt säker på att det inte finns några barn som egentligen vill något "ont" här i världen. Att sen samhället skapar orättvisor, det kan jag däremot skriva under på!
 
Alla barn har inte samma förutsättningar här i världen! Det kan vi väl alla hålla med om. Det vore en ren lögn om någon sa: Alla har samma förutsättningar, alla kan göra det som de vill... 
 
Då sticker jag hål på ballongen och så: Poff..... 
 
Ibland så undrar jag en sak. Om det börjar gå "snett" för ett barn, när händer det? 
Om du går förbi en förskola där det tultar runt små ett och två åringar... när du ser på dem så kan du aldrig säga: Det där lilla barnen kommer det att gå snett för! 
Där är det bara goa rara och kramsökande barn ♥
 
6 åringarna i förskoleklassen är också rara och tindrar med ögonen över att få gå till skolan och "slippa" dagis/fsk. Det är lite bus i dem men i det stora hela så funkar allt bra där också :)
 
Lågstadiet... det rullar på... mellanstadiet.. kan börja knaka i fogarna... Men exakt VAR är det som det svänger... från barnet som söker kramar... till barnet som blir trubbigt och avvisande mot vuxenvärlden? 
Är det i puberteten? Prepuberteten? Mellan 6:an och 7:an? Är det när man som förälder inte längre orkar hålla ihop? Är det när barnet känner att det inte längre orkar hålla ihop? 
 
Jag vet absolut inte! Jag bara sitter här för mig själv och funderar. 
 
Min kloka farmor sa ALLTID om någon klagade på något barn/ungdom: Det blir nog folk av honom/henne oxå! 
Vad hon menade (tror jag) är att även om det finns några trubbiga år i ens liv så kommer man på rätt köl igen... Men det viktigaste är att aldrig sluta "tro" på en person... Det tänker jag att hon menade. 
Tyvärr kan jag inte fråga henne för hon har varit borta i snart 7 år från våra liv. Saknad! 
 
I mitt yrke så tror jag på barnen! Jag väljer barnen och ungdomarna! Inte så att jag är orationell utan vad jag menar är att vi blickar framåt mot ett eller några mål och försöker nå dem tillsammans. 
Jag tror faktiskt att världens bästa yrke oavsett profession inom vår värld, är att jobba inom skolan. 
Där möter man så många drömmar, man får vara med om dem, man möter alla olika möjligheter och förutsättningar. Skapar stigar och vägar. Ser det tindra och ser det blinka. 
 
Det är inte lätt att vara barn / ung idag. Så många krav och så många mål att nå. Du ska vara godkänd här och godkänd där. Du ska platsa in i samhällets normer för att komma någonstans. 
Egentligen var det nog likadant när jag själv var tonåring men det var ändå lättare på ett sätt. Vi fick vara som vi var och vi klarade oss ändå på nåt sätt. Även om förutsättningarna för att lyckas fanns redan då utifrån din sociala status och platå. 
 
Jag tror  och vill tro, att det nog ändå alltid blir "folk" av henne eller honom i slutändan oxå :) Precis som min älskade farmor så ofta sa. 
 
Nej, det är banne mig inte lätt att vara barn idag! Krav.. krav.. krav.. och ännu mer krav.. Men det är heller inte lätt att vara förälder! 
Balansgången är ett faktum. 
 
Tänk bara på... att just ikväll.. då har ditt barn förhoppningsvis somnat mätt och belåten i en varm och skön säng.... Så är det inte för alla.. så hur ska förutsättningarna då vara samma? 
I morgon förväntas barn från olika delar av samhället ändå gå till skolan och prestera likadant.. En är utvilad... en vet inte om den har en säng att komma hem till....
Precis som i Dannys låt...
 
 
Vi behöver se ALLA barn, oavsett vem han eller hon är. Det är vår skyldighet! Det är min skyldighet.. men det är också din skyldighet. 
 
Kram från en mammas funderingar. 

Oavsett var du är i världen så når vi varandra med ett knapptryck

När jag var liten så undrade jag, HUR, rösten gick genom en lina i luften.. ner i vår telefon? 
 
Det finns en anledning till att jag inte är ingenjör.... För jag undrar fortfarande hur tekniken fungerar när jag ringer en person... och den kan svara i sin telefon och vi hör varandra :D Radiovågor... Jaja... 
 
Oavsett om den personen befinner sig på andra sidan jorden så låter det som att vi står bredvid varandra när vi pratar ♥ 
Erkänn att det är häftigt!!! 
 
Eller som att sätta sig vid datorn och trycka på en knapp.. så både ser och hör vi varandra. I LOVE IT! 
 
Ni som är i min ålder kanske kommer i håg barnprogrammet från A till Ö? Där pratade de med varandra i en "Telefon/TV"... och vi skrattade åt det och sa: Men det där kan ju aldrig hända :D
 
Jo men... eller hur? Det och mycket, mycket mer har ju hänt! 
 
Ikväll har jag suttit hela kvällen och pratat med en person som nästan bor på andra sidan jorden... Och genom en knapptryckning så bara funkar det... 
Och jag skulle bli som Hedvig och få lång näsa om någon sa: Ewa,kan du förklara HUR det här fungerar?! 
 
Öhhh... ja.. du tar din dator.. startar den.. och voila.. så pratar vi med varandra :D Räcker det?!
 
På tal om A till Ö, så älskade jag det barnprogrammet.. och vår generation lärde sig nog en hel del ord därifrån som vi haft med oss i vår vokabulär :D
 
 
Men åter till möjligheterna att hålla kontakt med den man vill på andra sidan jorden... Är det inte underbart?
 
Det tycker iaf jag! :) 
 
Kram från mig till dig :D