Nej du vet inte ett skit!

Vet ni vad, jag har sagt det förut och jag säger det IGEN!
 
OBS! LÄS INTE OM DU INTE KLARAR AV ÄRLIGT OCH MÅNGA SVORDOMAR... GÅ HÄRIFRÅN!
 
När folk kommer (som inte har en djävla susning) och säger: Jag förstår hur du har det..
Alltså Gudarna ska veta att det är TUR för dem att jag i de allra flesta ögonblick är på ett väldigt bra humör..
För annars skulle jag slita ut... Nej, jag skriver inte det här!
 
Det finns INTE någon och då menar jag verkligen INGEN... som vet ett skit om hur det är att leva med ett barn inom NPF om de själva inte har den förförståelsen genom egen erfarenhet! 
 
Alltså på riktigt! 
 
Kom för fan inte till mig och tro att du på nåt sätt kan ens för en minut eller två sätta dig in i hur det är att dag ut  och dag in, leva med ett barn eller en anhörig som har NPF..
 
Det ÄR ett helvetes tung förbannat skitjobb!! 
 
Man får så djävla lite tillbaka i form av positiv energi. Visst kan andra tycka: Men H¤N som är så rolig, men... bla bla bla... Vi som har så kul tillsammans... BLA BLA BLA...
Ja det har väl vi oxå... för ljusglimtar finns det överallt oavsett hur livet ser ut..
 
Men de djävla ljusglimtarna är så in i helvete få.. och då tycker ni att vi ska leva på dem då... I all djävla oändlighet? ELLER??
 
Då kommer nästa geniala idé...
 
Du har väl någon hobby som du får energi från...
Ja men för helvete, det är väl klart jag har det!!!
 
ELLER?? HALLÅÅÅÅÅ???
 
Vilken tid på dygnet ska jag ha den då? Och var ska jag ha den då??? Och HUR ska jag hinna med den då?
 
Barnet i fråga kan inte vara med... För då är det inte ens min egen hobby... Barnet ifråga tycker inte om okända människor... det blir kaos på många olika fronter... Personen i fråga.. tycker inte om att föräldern åker iväg...
 
Jag skulle kunna skriva ner hur många punkter som helst här som gör att man inte ens orkar fundera på processen: EGEN HOBBY... 
 
Nej, jag är tacksam om jag får sitta i lugn och ro för att se på TV en kväll... Vilket inte i mitt fall ens är en självklarhet eftersom denna där, sitter och vaktar fjärrkontrollen med sitt liv.. och jag får sätta mitt eget liv som insats om jag vill ha den för att byta kanal... ORKAR INTE!
 
Sen på tal om livet som insats.. och att vakta fjärrkontroller..
 
Det hände Lukas i helgen... 
Lukas skulle ta fjärrkontrollen från sin moster, och då tar hon tag i honom och vrider om hans arm, för hon skulle då fan inte lämna ifrån sig någon fjärrkontroll..
 
Alltså GUD giv mig styrka, hon ska vara GLAD att jag inte till naturen är en våldsam person.. för då hade hon åt ut på deras går och fått stått där och ruttnat..
Jag var så in i helvete arg... och jag lovar att mina säkringar höll på att brinna upp... 
Och att min äldsta dotter kunde hålla sig, ska hon fan ha guldstjärna för!! 
 
Jag tröstade Lukas samtidigt som jag var så arg så jag inte ens visste vart jag skulle ta vägen...
Min blick sa det mesta.. för "någon" sa: Nu har jag varit dum va?
 
NO SHIT.... 
 
Alltså jag orkar fan inte en enda dag till... 
 
Det här är bara små saker i mängden! Varje dag är det en ny händelse, eller fler... Om och om igen.. och om och om och om och om igen och igen och igen...
 
Det är INTE ett naturligt sätt att leva!! Det är inte en "Normal" situation för en familj... det är inte det... 
Vi måste få vara en familj och inte ett rent djävla dårhus...
 
För jag ÄR bara människa!! 
 
Och de ljusa stunderna lyser bara mer och mer i sin frånvaro...
 
Och ni som tror ni har ett eventuellt svar på detta... i form av: Ja men har ni testat...
 
Jag bara säger: FÖRSVINN!!! 
 
Eller så byter vi ett par månader... för det stora nöjets skull... DEAL??
 
 
Ja, jag vet att Autism är en stor gåta... Tro mig, men jag vet också att när en gräns är nådd.... så spelar det inte någon roll hur pass pedagogisk man bör vara.. 
Man ska orka vara det också!!
 
Jag är ensam med min dotter i alla lägen, det är upp till mig att se till att hela hennes vardag fungerar... Det är inte en dans på rosor precis. 
Man ska inte tro att något flyter på när man har barn inom NPF. Det är upp till en själv, att se till att saker blir gjorda, att man får korrekt information, att barnet tillhanda håller allt enligt behov..
Och så vidare..
 
23 år.... just nu är det 23 år.... Som jag satt hennes behov före mina egna... 
Är det inte dags att slippa det nu? 
 
Over and out from me!!!

Kommentera här: