Would you recognize me if we met in heaven?

Would you know my name, if you saw me in heaven?
Would you hold my hand, if I saw you in heaven?

Eric Clapton skrev Tears in heaven... när hans son ramlade från deras lägenhetsfönster och förolyckades.. Den är grymt vacker och känslosam låt. 

Jag brukar lyssna på den när jag känner mig ledsen.. tänka på de som jag förlorat och undrar: Skulle du känna igen mig, om vi träffades i himlen? 

Under en period så dog fler av mina vänner.... Det var en fruktansvärt tuff period i mitt liv.. 

Och häromdagen pratade jag och min mamma om det och hon kom ihåg en sak som jag aldrig själv kommer att glömma... 
Det var när N.S dog... Då åkte jag upp till hennes jobb och sa: Nej mamma, nu orkar jag inte mer.. jag vill ALDRIG mer lära känna någon ny människa i mitt liv.. för de dör ändå bara.. 

Bara ett par dagar innan han förolyckades så hade vi haft riktigt kul... Det var en sån där bra helg när alla bara hade kul och livet lekte... 

Att växa upp på en liten ort där "alla känner alla"... är inte bara förenat med fördelar... Det drabbar också väldigt hårt när unga människor dör genom olika händelser..

Tänk om ni hade funnits kvar... Undrar vad livet hade erbjudit ist för att ni rycktes bort..

Motorcykelolycka....
Bilolyckor.... 
Drukningstillbud.....
Fall från höga höjder......
Sjukdom...... 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag önskar verkligen att vi ses igen när vi möts i himlen :) Kan vi inte fortsätta där och då? Ni har säkert massor att berätta, och jag har kanske ännu mer :) 

 
Livet går vidare... hur märkligt det än är?
När man är tonåring / ung, så tror man att livet slutar där och då, speciellt när man drabbas av nära dödsfall... Men konstigt nog så har livet haft massor av härliga saker på menyn... 
 
Ibland så brukar jag tänka när jag ser människor springa förbi: Livet går vidare oavsett vad som än händer... Det är så tydligt när alla runtomkring har så bråttom... springer så fort förbi... 
 
Ja... Would you know my name, if I saw you in heaven? 
 
Kram 

Jag kan inte sätta mig in i....

Jag kommer (förhoppningsvis) aldrig att varken kunna eller behöva sätta mig in i hur det är för en person som tvingas sitta och tigga...
Det är en skrämmande tanke, att tappa hela sitt liv så pass att enda utvägen är den förnedringen som tiggeri innebär..
Det finns disksussioner om huruvida det är organiserat eller inte?
 
Jag vet inte? Jag kan inte veta om kvinnan som sitter utanför den lokala ICA affären är en "brottsling" eller inte...
 
Men där sitter en kvinna ensam varje dag, i ur och skur.. säger snällt "Hej" när jag går förbi.
Jag går in i värmen med vetskapen om att just idag sitter det pengar på mitt konto så jag kan handla det min familj behöver..
Allt från mat till hygienartiklar.. och kanske även något gott till kvällen... Eller kanske bara något gott till kvällen för att vi ska "unna" oss det..
Inte vet jag?
Men jag kan iaf bestämma över mitt eget liv och mitt konto där jag har pengarna... 
 
Hon sitter kvar där ute... men med motsatt vetskap.. att hennes konto inte är så pass fullt att hon kan "unna" sig något av det jag själv köper... 
 
Jag är kluven i frågan: Ge eller inte ge!
 
Om jag har några kronor över så brukar jag ge, ibland, det beror på... 
Idag hade jag några 5:or i bilen och när jag steg ur bilen så satt hon där återigen... Alltid med ett leende :) Alltid med samma snälla: Hello mama... 
Jag tittade på henne och log, satte pengarna i hennes lilla burk.. och hennes reaktion var enorm..
Hon tittade på mig, tackade mig med hela sitt hjärta.. 
Tittade ner och tittade upp igen..
Jag hann gå några steg när jag hörde henne ropa.. tittade tillbaka såg en kvinna som såg skamsen ut..
Jag stannade upp och tittade på henne..
Då sa hon: Tampoonproblem... 
Pekade neråt och återupprepade sin kommentar...
Och såg ännu mer skamsen ut... 
 
Jag nickade åt henne... log... gick in i affären och handlade det jag skulle handla..
Plus, bindor, tamponger och trosskydd åt henne... 
 
Satte det i en egen liten påse och gick ut till henne..
 
Den glädjen som hon sen visade  går inte att beskriva med ord... På några få svenska ord som hon lärt sig så tackade hon hela himlavalvets gudar :D
Jag bara log mot henne och tänkte för mig själv...
Det var 75:- som var VÄL använda!!! 
 
Hoppas vid min Gud att jag aldrig behöver uppleva det hon gör... varje dag.. 
 
Kram och var rädda om varandra!!
 
 

Vem äger rätten till min kärlek?

Jag funderar på "vem som äger rätten till min kärlek"?
 
Det kan tänkas att det här inlägget..., är ett sånt där ärligt, jobbigt och rakt inlägg. Det kan tänkas att jag raderar det och skriver om det. Det kan tänkas att man ska sluta läsa här om man inte kan ta det jag skriver..
Jag vet inte ännu? 
 
Här sitter jag i MIN soffa.. i MITT hus... Med MITT liv... 
Jag har kämpat för att få det liv jag har idag. 
Har 2 utbildningar i bagaget och en ½ som jag inte fullföljde. 
Jag har en gedigen erfarenhet av livet och allt det har gett mig. 
Mina döttrar har sällan och aldrig saknat något i sitt liv. 
Möjligen mina två äldsta som inte har fått möjligheten att resa som de yngsta har gjort.
 
Vem är berättigad att tala om för mig, att jag gör "fel" i mitt liv.... 
Vem är berättigad att tala om för mig,att  kärleken i mitt liv är "fel"... 
Vem är berättigad att tala om för mig, att.......
 
Att jag inte får leva mitt liv som jag själv vill??????
 
Vem är det som har rätten att bestämma hur länge man måste känna varandra innan man kan känna kärlek?
 
Jag lyssnade på en viss radiokanal som jag alltid har på i bilen :) Dagens fråga var: Hur länge var ni tillsammans innan ni gifte er?
Sen skulle personer ringa in och berätta om hur "kort" tid de hade varit tillsammans innan de sa JA till varandra :)
 
Det var fler personer som ringde in, både kvinnor och män, och berättade att de hade varit tillsammans några månader innan de gifte sig.... alla med helt fantastiskt kärleksfulla berättelser :)
Men så var det en man som ringde in och sa något i stil med: Ja, vi träffades och blev förälskade, så jag friade till henne omgående och inom loppet av en månad så hade vi även gift oss...
Motfrågan blev: Vad sa era anhöriga och vänner, tyckte de inte att ni var "galna"?
Nej, svarade mannen, de blev lyckliga för att vi hade funnit varandra och blev lyckliga ♥
 
Visst blir man varm i hjärtat av kärlek :) Jag tycker det är härligt!
 
Men jag har förståt att EN i min närhet är oerhört provocerad av min kärlek till Peter.
 
 
Det är oerhört ledsamt!
 
Men vi gör alla våra val och så även jag!
 
Jag säger som jag alltid har gjort, Livet är för kort för att inte tillåta sig att känna kärlek!
 
Jag tycker det är fantastiskt när folk oavsett ålder, tillåter sig att känna: Lycka, kärlek, glädje och värme.
Och varför skulle jag inte tillåta mig själv att göra det, när jag tycker det är underbart att andra gör det?  
 
Ja, Peter och jag har haft en snabb start. Det finns det ingen tvekan om! 
MEN det är vårt val och varken han eller jag behöver försvara det inför andra....
Vi har våra skäl till att det har "enligt somliga" gått för "fort"...
Men precis som med att vi inte behöver "försvara" det så behöver vi heller inte berätta för andra om vårt val till att vi har flyttat ihop och förlovat oss... 
Det är vårt val och vi är väldigt trygga med det! 
 
Som en älskad kollega sa till mig: Vem är det som säger att det behöver hålla bättre bara för att man lever med varandra i 5-10 år innan man förlovar sig och gifter sig? 
 
Nej, vem vet vad livet har i beredskap åt oss? 
Och vem är berättigad att tala om för oss, att vi gör fel i vårt val av liv tillsammans?
 
 
 
Livet är som sagt för kort för att inte älska... Känna kärlek... Leva... och må bra :) 
 
Jag önskar verkligen ALLA att få må bra, känna kärlek och njuta av livet ♥
Vet ni varför?
Ja men därför att ALLA är värda det förstås....
 
Kärlek kan se så olika ut, men ingen kärlek är fel! 
 
Det som är fel, om det nu ska finnas ett fel, det är när kärlek är farlig, elak, destruktiv och så vidare... Då är kärlek fel! 
Men det har jag skrivit om i  många inlägg här på bloggen... under en annan kategori-
 
Det är även "fel" om en i ett förhållande känner att kärleken är död men ändå väljer att stanna... Det största felet där, är det som personen begår mot sig själv. 
Många stannar kvar för "barnens skull"... för att man inte vill såra barnen.. Men varje minut av denna "stanna kvar" tid... begår man ett brott mot sig själv och sitt liv och sin rätt till lycka...  Man lägger upp en fasad mot omvärlden, där lyckan utåt tycks vara det viktigaste man kan visa upp.. Men egentligen lägger du dig varje kväll när du ska somna och funderar på: VAD i hela h-vete håller jag på med?
 
Där, då och genast, ska du vara ärlig mot dig själv och gå vidare!  
 
Det är lätt att vara efterklok... och var sak har sin tid... och efter regn kommer solsken... och så vidare..
 
Livet är iaf för kort, för att inte våga leva det HÄR och NU! 
 
Jag tog chansen och det är jag evigt tacksam för! 
 
Jag är tacksam för kärleken som jag nu får känna, om och om igen. 
Den ÄR fantastisk :) 
Och den är vår :)