Det är som det är!

I morse var jag arg!
Så arg att jag tänkte skriva ett inte allt för välplanerat inlägg här!
 
Men så städade jag Alice rum istället och hann fundera en hel del. Iofs vet jag inte om inlägget blir mer välplanerat för den skull.. men kanske ett par andra infallsvinklar!
 
Jag är UPPRIKTIGT less på en del personer i min närvaro. 

En person som först hejar på mig, att jag ska lämna F. GÖR DET... LÄMNA honom.. du måste leva. Du har rätt att leva. Du SKA leva ditt liv nu. Gå ut och festa. LEV. Du behöver inte ta hans skit nåt mer. Han är INTE värd dig. 
Du borde lämna honom NU. Varför tar du hans djävla skit hela tiden? Han är inte klok, han behandlar dig som skit, varför tar du det? 
 
Jag kan rabbla hur mkt som helst om vad jag skulle göra för att lämna honom. 
Jag hade velat lämna honom under flera år men av olika omständigheter så valde jag ändå att vara kvar. Idag ångrar jag det! 
Men för över 1 år sen så valde jag att ensam skicka in skilsmässopapprena. Det bästa beslut jag tagit!! 
 
Jag började må så himla bra. Kände att livet kom tillbaka. Kände mig lyckligare än jag någonsin gjort. Log när jag gick till jobbet. Log när jag tänkte på mitt liv. Sjöng..
och samma person som hejat på mig sa en dag: Wow, du måste må bra, du går runt och sjunger :) 
Och JA, fy fan vad jag mådde bra! 
Jag kände mig så fri... så underbart fri!
 
Jag kände mig levande! 
 
Nu har samma person vänt mig ryggen och tar F parti... för det är uppenbarligen så att jag nu inte längre får vara så här lycklig och må så bra som jag gör... 
 
Men det är som det är och åt det kan jag inget göra. 
 
Nu är jag ännu lyckligare :) För jag har världens bästa man i mitt liv. En man som respekterar mig och mina val. En man som jag inte behöver låtsas vara någon jag inte är för. En man som skrattar med mig och åt mig. En man som inte är svartsjuk utan glädjs när jag hamnar i galna situationer där jag tex får en lapp på båten med en annan mans namn och nummer. Då säger han bara: Alla behöver uppskattning och så ler han som bara han kan le. Och hela han värmer mig inombords. 
Vi behöver inte låtsas inför varandra för vi har inga hemligheter som vi behöver bära på ensamma. Jag vet vem han är och han vet vem jag är. 
Vi bär varandras bagage när det blir för tungt för den andra. Vi hjälps åt. 
Han kom hem till mig en kväll och  höll mig hårt när jag grät, strök mig över kinden och sa: det blir bra Ewa, det blir bra.
Hans ögon när han tittade på mig sa exakt samma sak. 
Han är kärlek! Och han borde varit i mitt liv för längesen. Men han var värd att vänta på varenda en sekund av dem jag väntat! 
 
Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag såg honom. Det var just hans ögon som jag föll för. De är så snälla, omtänksamma och helt fantastiska. 
 
Och vet ni vad, ögon ljuger sällan och aldrig!
 
Jag kan inte tvinga någon att glädjas åt vår kärlek. Det kan jag inte. 
 
Men som min näst äldsta dotter sa till mig häromdagen: Gör han dig lycklig så spelar det ingen roll... 
Tack älskade unge!!
För det är precis så det är.... 
Han gör mig lycklig och jag gör honom lycklig.. #tillsammansärvistarka 
 
Jag tänker INTE be om ursäkt för det här inlägget... Varken nu eller någonsin! 
Jag tänker heller INTE be om ursäkt för att jag känner äkta kärlek till en person som är allt jag vill ha. 
Jag tänker INTE heller be om ursäkt för att någon blivit trampad på tårna!
Jag tänker heller INTE be om ursäkt för att jag äger mitt liv! 
Jag tänker heller INTE be om ursäkt för att jag nu, träffat en man, där inga hemligheter finns...
Jag tänker INTE be om ursäkt för något över huvudtaget faktiskt! 
 
Om det inte passar att se andra lyckliga... då är det nog bättre att jobba med sig själv än med dem det berör!