Vi måste separera!!

VARNING FÖR MKT SVORDOMAR OCH ÄRLIGHET!!!!
Sluta läs här om du inte kan ta det!!!
 
Jag orkar FAN INTE MER!
 
Dag ut och dag in så står jag där... upp och ner.. ner och upp... Platt som en f##king djävla pannkaka, men ändå full av känslor och övermäktigt beteende...
 
Och jag tänker: Jag borde vara mer förstående, mer fullkomlig, mer av allt som går att vara mer av..
I samma sekund så tänker jag: Nej nu djävlar ska du ut!! 
För jag ORKAR inte mer!!
 
Detta driver mig till vansinne själv snart. Jag kan inte ens känna: Jag tycker iaf "lite" om dig... 
 
Att ha ett barn med funktionshinder är en sak. Det är en djävligt TUNG sak! Man är ensam i sitt föräldrauppdrag... Man är ensam om kommunikationen.. Man är ensam i ta mig fan det mesta..
 
Just nu så är det en balansgång mellan galenskap och normalitet. Jag försöker härda ut med tanken på att LSS ska hitta ett boende till min dotter. 
Snart klarar jag inte ens av att vara i samma rum som henne. Hon "kväver" mig bokstavligen. 
Och jag kan bara känna: FÖR HELVETE, finns det inget som kan göra detta lite mer normalt?
 
Jag skrev ut en status på FB i morse: 

Den som säger till mig att barn med autism är så roliga....
Den DÖDAR jag!!! 
Eller kanske inte dödar precis.. men svingar något hårt kring huvudet på den som yttrar sig!!
Jag är benägen att ta den där ettan i Norrland NU om jag inte får en bostad till henne... 
SKJUT MIG FÖR FAN!!!

Så... God morgon då..

------------------------------------------------

Direkt så får man då höra att det är ungefär så med alla barn, att man vill ha den där ettan i Norrland... 

NEJ, det är det inte! Man kanske säger så ibland när man är less på trotsiga ungar. Tro mig, det har jag också önskat mig ibland. Men det här ÄR en helt annan sak.. Man har envägskommunikation och det går fan inte att nå den där ungen med funktionshinder för det är bara ett mantra som upprepas... 

I morse tex, då hade hon fått för sig att lillasyter hade hennes sockor.. Då blir det ett mantra: Ge mig mina sockor.. ge mig mina sockor.. ge mig mina sockor.. GE MIG MINA SOCKOR... Ge mig mina sockor..

Även om jag sa TUSEN gånger: Men det är INTE dina sockor.. det är din systers.. 

Så fortsätter hon att "mantra" på om de där satans djävla helvetes fucking sockorna... Och jag känner bara: MEN HÅLL KÄFTEN FÖR I HELVETE DET ÄR INTE DINA DJÄVLA SOCKOR!!!

Pedagogisk.. Ja absolut!! NOT!

Men byt gärna med mig någon gång!
Jag har henne i stort sett dygnet runt... 24/7.... Och jag orkar INTE! 

Man säger: Små barn - små bekymmer = Stora barn - stora bekymmer!

Men här har jag ett litet barn i en allt för stor kropp... Och det är vansinne! 
det som är vansinne är att folk räknar med att man bara ska orka... orka hit och orka dit... 

Jag vill bara dö en smula och vakna upp till ett hem i normalitet! 

Ett hem där jag har en trotsig tonåring som ändå är med på tåget, så att säga... 

Jämför ALDRIG trotisiga (NORMALA) tonåringar med en person som har funktionshindrade barn!!! 
Gör inte det..
För det är som att skjuta en som redan ligger... 

Ni får byta vilken dag som helst med mig! Ge mig era "normala" ungar, i en hel drös... bara ni tar min dotter med alla hennes djävla diagnoser... Vilken dag, vilken tid, när som helst... Låt oss byta!! 

Jag är färdig med det här nu! 

 

Pssst.... solen lyser ändå varje dag.. även om den är bakom molnen, i snöstorm, dimma och annat skit... Men det viktiga är att våga erkänna sina känslor.. Även om det är obekvämt att läsa om dem!! 

Även min dotter har sina ljusa stunder... vill jag påpeka.. men nu är vi klara med att "leva" med varandra.. Hon behöver få nya utmaningar i sitt liv, jag behöver få vara utan dem... 

Ha en fin kväll!

Kram på er!!

 

 
1 Anna:

skriven

Kram

Svar: Tack <3
Tjejmorsan

2 Anita:

skriven

Styrkekramizzar! 💕

3 Annika - drömmen om 11 barn:

skriven

Jag har alltid sett upp till dig på nåt sätt, för att du är en sjujäkla stark kvinna. Som uthärdat mycket, för det märks just på den styrka du utstrålar. Nu är du lycklig, för det syns så väl.
Men vet du - detta inlägg gör bara att jag känner ännu mer: fasen vad grym hon är.

Att VÅGA. Att våga stå för att det är jobbigt, att våga säga ifrån, att våga be folk sluta jämföra. Att våga säga att det är dags att flytta åt varsitt håll, när det gäller en själv och ens barn. Att våga säga att man faktiskt inte pallar mer. Det gör inte att du älskar henne mindre, snarare tvärtom. Du älskar henne så in i Norden så att du inte vill att måsten och frustration ska kväva det.

Du är grym Ewa, glöm aldrig det!

4 Michaela :

skriven

Känner igen det. Dessutom. Får man räkna bort ca 1/3 i ålder på våra barn.... Vilket gör att din dotter typ är som en trotsig tonåring just nu. Människor som inte lever med dessa ibland odrägliga, bråkiga men oxå alldeles underbara ungar kan inte föreställa sig att de där trotsfaserna som oftast går över inte gör det riktigt på våra barn eller blir sju resor värre. Kram

5 Josephine:

skriven

Här kommer några styrekramar 💞 Jag hoppas att det går eran väg snart & hon får sin egen lgh.

6 Maya:

skriven

Styrkekram <3

7 Emelie Babunovic :

skriven

♡♡♡♡♡♡

Kommentera här: