Bonusfamiljen - Hur mycket får man älska?

Har precis sett sista avsnittet på Bonusfamiljen. 
Den absolut bästa serien som visats på SVT 2017 (eller någonsin). 
 
Alla avsnitt har innehållt sin charm. Varje program har tagit upp klockrena och pricksäkra "OJ" vad man kan känna igen sig i det där, avsnitt. 
 
Bästa kommentaren måste ändå vara: Man ska skaffa barn med någon som kan bli ett bra ex. 
(kommer inte ihåg ordagrant) Men visst finns det en sanning i det? Att kunna sätta barnen i fokus, vara så pass vuxen att man sätter sina egna känslor bortom händelser och inte kasta skit på varandra... Det är få förunnat att, att ha skaffat barn med den där som blev ett bra ex! 
 
Kvällens avsnitt gjorde så tårarna rann över. 
 
Bonussyskonen fann äntligen varandra. Bonusdottern ringde sin bonuspappa och bad om hjälp. Farmödrarna fick äntligen sonens acceptans och godkännande till deras 23 år långa dolda förhållande. Hela familjen var samlad på nyår och firade det - mammor och pappor tillika bonusföräldrar. 
Svartsjukan la sig och ALLA umgicks - Kärlek!
 
En vän till mig, Tina, har skrivit ett MKT bra inlägg om att vara bonusförälder.
Jag håller helt med henne, fy fan vad svårt det är... med vissa delar!
Nu är jag inte bonusmamma som hon är, men det är ändå delar att få ihop... Och precis som Tina så ångrar jag absolut ingenting... men.......men... men... men.... 
 
Häromdagen såg jag ett inslag på TV4 om Linnea som idag driver bland annat en blogg OM hur det var att växa upp som skilsmässobarn. 
Hon berörde mig MASSOR! 
Hur hon upplevde att kastas mellan föräldrar som inte kunde kommunicera. Att tvingas ta beslut om att försvara mamma för pappa och pappa för mamma. Att vara till lags hos båda två. Att gråta sig till sömns för att inte föräldrarna var kompatibla. Säga det som mamma ville höra - Säga det som pappa ville höra. 
Mitt i allt det där står barnet och tvingas försöka hålla ihop sig själv. 
Som Linnea sa: Ett barn slutar aldrig att älska sin mamma och pappa - det slutar älska sig själv! 
 
På Cypern så säger man: Det krävs en by att fostra ett barn. 
Tänk om vuxna som separerar kunde se det på samma sätt? 
Att ett barn INTE är en ägodel, utan en liten individ som ska lära sig älska och känna kärlek. 
Att låta ett barn få känna sig älskad, oavsett om det är mamma/bonusmamma/pappa/bonuspappa som visar den omsorgen. 
 
Jag är i alla fall tacksam för att mina barn och Peter har tagit varandra till sig. Och jag tackar verkligen dig Tina, som skriver så rakt, ärligt och öppet om dina känslor! 
 
Och jag tackar mina döttrar för att ni är de mest godhjärtade, älskvärda och fantastiskt fina tjejerna i världen. 
Ni har hjärtan av guld och en omsorg utan dess like. 
Jag älskar ER mest i hela världen!! Tack för att jag fick äran att bli er mamma 
 
 
 
 
 
 
1 Desirée Larsen:

skriven

Vilket härligt inlägg, precis ett sådant som berör mig i denna sits jag nu satt oss i. Ska kika in hos Tina strax =)

Kram

Svar: Ditt liv! Det är inte så att du har "satt" er i någon sits. Utan ditt liv kom med ett erbjudande och du tog det. Grattis <3 Du är värd att känna kärlek, ta den, njut av den och lev!Kram
Tjejmorsan

Kommentera här: