Säger som en fd kollega......

Ni har inte en djävla aning om HUR det är!
Inte ens om ni hade det likadant så skulle det ändå vara lika....
 
Idag är jag (läs: Djävligt trött) lite trött. 
Trött på det mesta faktiskt!
Jag är trött på att lyssna på en massa skit som inte intresserar mig ett djävla dugg. 
Jag är trött på att inte hitta ett jobb som inspirerar mig, intresserar mig och där jag känner att jag gör nytta. 
Jag är trött på allt djävla nojs kring mig och mitt liv. 
Jag är trött på att vara mamma till en vuxen person som har en mentalitet som ett litet barn. 
Jag är trött på att vara trött!
 
Alla ni som tror att ni vet hur det är att leva i en familj där det finns funktionsnedsättning... Glöm allt ni tror er veta.. Och kom för FAN inte och klappa mig på axeln och säg:
Jag förstår..
Gud vad stark du är....
OJ vad tungt ni måste ha det...
Du är verkligen en kämpe...
Vilket bra jobb du har gjort.... 
 
Vet ni vad jag hör??
 
BLA BLA BLA BLA BLA BLA...... Och vet ni vad jag vill säga: DRA ÅT HELVETE!!!
 
1: Du förstår INTE ett fucking djävla skit!
2: NEJ jag är inte ett djävla dugg stark... = Jag har inget val!
3: Tungt?? Förklara dig så ska jag säkert ge dig något dräpande svar...
4: Kämpe... Återigen - Vem fan tror ni att står på min dotters sida om inte jag gör det? 
5: HAHAHAHAHAHA.... Ja, jag orkar inte ens svara!!
 
Vissa saker är absolut sagda i all välmening.. Men kom inte och säg att du förstår hur jag har det... För det gör du INTE!
 
Du vet inte ett dugg om hur det är! 
Du vet inte ett dugg om HUR trött man är i själen, i huvudet, i kroppen och i hela mitt väsen... 
Du vet inte ett dugg om hur det är att ständigt i alla moment.. hjälpa ett vuxet barn... i en vuxen kvinnokropp.. men saker som man hjälper riktigt små barn med.. 
DET ÄR INTE ROLIGT! DET ÄR TUNGT SOM SATAN! 
Du vet inte ett dugg om hur det är att försöka få tillgång till soffan en helt vanlig vardagskväll... 
Du vet inte ett dugg om utfall och verbala påhopp likväl som fysiska påhopp. 
 
Nej alla dagar är inte nattsvarta - Förstås! 
 
Men ibland rinner bägaren över och hela min själ stänger ner sig. Den orkar inte!
 
Och bäst är när något ljushuvud säger: Ni borde verkligen få ett boende till henne...
NO SHIT SHERLOCK!!! 
 
Jag har jobbat dygnet runt i 24 år... i 24 år??!!! 
Jag har nattjour.. dagjour... kvällsjour... middagsjour... frukostjour... 24/7 jour... 
Det är läkarbesök...
Det är samtal till FK, psykologer, läkare, habilitering... bla bla bla... 
Det är möten om DV... 
Det är möten om assistans...
Det är möten om ta mig fan allt och lite till på det... 
 
Jag kan allt oftare säga: Jag orkar inte mer nu!
Det är inte värdigt att leva så här...
Som jag sa till en instans när jag pratade med dem: Jag känner mig som en livegen fånge i mitt eget hem!
 
Jag älskar mitt barn.. hade jag inte gjort det, så hade jag inte orkat i 24 år... 
Men bara för att jag älskar henne så betyder det inte att mitt liv ska ägnas åt att ta hand om hennes alla utbrott, tvätt, middagar, personliga hygien, läkarbesök, möten till höger och vänster, och så vidare... 
 
JAG VILL VARA MÄNNISKA!!!
 
Jag vill stiga upp, duscha, äta något, åka till jobbet... komma hem, äta middag, sätta mig i soffan, gå ut och gå, gå på bio, gå på restaurang... Leva!
 
Jag vill inte, jag orkar inte, jag klarar inte av.... att vara livegen i mitt eget hem.. längre... Jag orkar inte!
 
J A G   O R K A R   I N T E   L Ä N G R E!!!!!
 
Och du, om du ens tänker tanken att komma med någon djävla moralpredikan.. så kan jag säga dig direkt: DÖ!!!
 
 

Kommentera här: