No more Rövhål

Dottern med autism är på väg att bli bara gladare och gladare. 
Det märks så väl på henne. Hon skrattar och skämtar..... 
Och får till såna roliga kommentarer. 
I morse tex, då kommer hon in i köket från vardagsrummet och säger: "Jag faller för dig"..
Vad trevligt att någon faller för mig, svarade jag då :) 
Varpå hon säger: Jag faller alltid för dig... när jag får ep-anfall :D 
 
Kan man hålla sig för skratt? = NOPE!!
 
Eller som igår när hon sa: 
Mamma, P´s mamma la till mig igår. Hon är så snäll och mysig. Mamma, vi träffar bara snälla och mysiga människor nu förtiden... inga sura och bittra rövhål....
 
ALLTSÅ :D Jag bara älskar den sista delen av hennes mening :D 
Men hon har så rätt! 
Vi har gjort oss av med de sura och bittra rövhålen ur vårt liv :D Och det gläds vi MKT åt faktiskt :D 
 
Nej, vi har istället fyllt vårt liv med kärlek, ännu mer kärlek och massor av kärlek. 
Vi har nu respekt, omtanke och lugna härliga pratstunder. 
Där ALLA får ingå och där vi sitter ner tillsammans och pratar om allt som varit, är och komma skall. 
Vi är en Familj, på riktigt. 
 
Jag kan fortfarande komma på mig själv med att le, le för att vi pratar och skrattar, umgås och bara är. 
Det är en helt fantastisk känla! 
 
Det är även en fantastisk känsla när den här mannen i mitt liv..ringer och frågar var jag är... 
Jag säger att jag är på väg till TC för att vi skulle äta lunch där..
Varpå han säger: Då ses vi... 
Och där i ögonvrån så står han helt plötligt... på jobbet.. med blommor!!
ALLTSÅ... jag blir så kär i honom varje dag, på nytt och på nytt och på nytt... 
 
Jag brukar säga till honom: Jag är så rädd att jag ska vakna upp och inse att allt detta bara varit en dröm..
För jag undrar faktiskt, på riktigt: HUR kan jag ha sån tur??
 
Han är ALLT!! 
 
Min fina, fina fina fina fina älskade blivande man!! 
Tack för att du ger vårt liv så mycket glädje, respekt, kärlek och omtanke. 
 
Kram 

Livet är för kort....

................................................
Hädanefter ska min energi (den lilla jag har just nu) läggas på de som faktiskt tycker om min närvaro. 
 
Igår var jag och barnen med om en obehaglig upplevelse. 
Jag är fortfarande i något mellanting mellan tårar och ilska. 
Allt gick så fort och ibland undrar jag om det ens hände. 
Och vad hände?
 
Vi hade varit iväg över dagen och på väg hem så frågar jag barnen: Vilken väg ska vi ta hem? 
De fick välja. 
Men innan jag svängde av så fick jag en magkänsla över att jag inte skulle valt den vägen. 
Skakade av mig känslan och tänkte: Fjant, kör nu!
 
Vi lyssnade på musik, pratade och skrattade. Linnea böjer sig framåt och skulle säga mig något... När jag ser en bil som kommer rakt emot oss. Den dök upp från ta mig fan ingenstans.. Det var raksträcka och det enda jag uppfattar är ett starkt ljus som kör rakt emot oss... 
Jag hinner inte tänka nåt annat än: Nu dör vi! 
Strax innan vi skulle krocka så vek den av mot sitt körfält igen och bara försvann i hög hastighet... 
 
Det hela är så sjukt... Jag tror jag har gått igenom den sekvensen 1000 gånger i mitt huvud. Och jag fattar inte??
 
Jag kände mig tom och likgiltig igår... Tog ett glas rödvin och sa: Åt helvete med magsåret! 
 
Somnade helt utmattad och vaknade av en bamsekram i morse. 
Vi åt frukost tillsammans... och på sitt eget "härliga" sätt sa dottern med autism till Peter: Vet du Peter, vi höll på att dö i gårkväll..
Ja jag vet, jag pratade med mamma i telefonen igår.. Sa Peter..
Jaha, ja men nu sitter vi här och lever iaf.. Sa hon då...
 
Ja älskade barn, jag önskar att jag var lite mer som dig: "Nu sitter vi här och lever iaf".... 
 
För i mitt huvud så är det fortfarande bara obehag och känslan av olust....  Men som sagt var, Nu sitter vi här och lever iaf = Tack och lov!! 
 
 
 

Värdera dig själv högt!!

Bloggen har varit (ÄR) min ventil många gånger i många olika ämnen i MITT liv. 
 
Ett liv jag levt, ett liv jag lever och ett liv jag förhoppningsvis ska komma att leva flera år framöver. 
 
De viktigaste kategorierna är "våld i hemmet" och "Autism"... sen blandar jag hej vilt. 
 
Det är absolut INGEN hemlighet att jag levt ett liv med våld i hemmet, innan för de 4 berömda väggarna. Jag har inget att skämmas för. 
Det har ingen kvinna som är eller har varit utsatt för våld. 
När man lever i destruktiva förhållanden så tror man att ALLT, och då menar jag verkligen ALLT är ens eget fel. Allt man gör, allt man säger, allt man känner... allt.. allt... allt är fel, fel , fel och ännu mer ens eget fel. 
Man får höra, känna och vara utsatt med att "ALLT ÄR DITT FEL DIN DJÄVLA....."... 
Värdelös fick en verklig mening = För det är precis vad man känner. 
Samtidigt försvarar man sin plågoande med att det nog inte är så "farligt" eller att h¤n inte menar det som sägs eller görs... och så vidare.. 
För det är klart att personen som utsätter en för våld, psykiskt eller fysiskt, har rätt.. man är ju värdelös!
 
För mig tog det 2 år av terapi innan jag kunde se, känna och orka börja hitta mig själv igen. Och de två åren var de skönaste på MKT länge!! 
Jag ventilerade, tänkte, grät, funderade ännu mer, och till slut insåg jag.... shit vad livet är härligt!! 
 
Samma sak med min dotters autism... den har tagit knäcken på mig så många gånger.. men genom samma terapi så fick jag insikt i så många olika saker i mitt liv... 
Det må vara pain in the ass att ha ett barn med funktionshinder.. men WOW vad jag lärt mig mycket! Kunskap som aldrig går att läsa sig till.. det är vad jag besitter.. det ni!
Plus att bloggen gett många andra stöd i att livet är fucked up ibland och att det är helt OK att känna så! 
 
När jag får mail från personer som antingen fått stöd via bloggen att lämna ett destruktivt förhållande, eller att en förälder skriver... WOW, vilken igenkänning det var på det inlägget... mitt barn är precis likadant.. eller OJ vad skönt att se att jag inte är ensam... 
Då känner jag: härligt! 
Förbannat härligt! 
 
Som jag brukar skriva när det gäller våld i hemmet: Om jag så bara har hjälpt EN att ta sig därifrån.. så är det värt det! 
Samma sak med föräldrar till funktionsnedsatta barn.. Om jag bara har lyft dagen för EN förälder, så är det värt det! 
 
Sen en sak till som jag får mail om... "Vad skönt att läsa att det går att hitta kärleken igen..." 
 
JAAAAA, den finns!! Bara våga dig på att släppa in den :D 
Tillåt dig själv att vara lycklig :) Värt varje sekund av allt.. när den träffar dig, ta emot den! 
 
Så ja, bloggen, vad säger du, ska vi hänga med varandra ett tag till ;) Japp, det är klart vi ska! 
 
Dessutom har jag ju nu en man som inte är svartsjuk på dig, utan som gärna hänger med på premiärer och skojiga saker som du för med dig :) 
Bara det gör det fan värt att fortsätta skriva :D 
Att ha en man som är stolt över mitt jobb med bloggen... det är totalt nytt för mig :D 
Och han ingår i den där riktiga kärleken... så ni som läser här och hör av er med ord som: Du gör så att jag vågar tro på kärleken igen... 
Fortsätt att tro, låt den komma och låt dig "drabbas" av den :D 
Det är GULD!!
Det är häftigt!!
Det är underbart!! 
 
Vad vi än är med om i våra liv = Värdera dig själv högt!! 
Du är värdefull och värdefulla saker kan inte ersättas! 
 
Som min blivande man sa till mig igår när vi pratade om vigselringen: Den ska ju vara värd en summa som du klarar dig på om något händer mig ( Vi pratade om gamla traditioner)... 
Då svarade jag honom: Det har vi inte råd med.. för du är ovärderlig! 
 
Var rädd om dig men våga tro på livet och njut av det!
 
Kram