Livet är för kort....

................................................
Hädanefter ska min energi (den lilla jag har just nu) läggas på de som faktiskt tycker om min närvaro. 
 
Igår var jag och barnen med om en obehaglig upplevelse. 
Jag är fortfarande i något mellanting mellan tårar och ilska. 
Allt gick så fort och ibland undrar jag om det ens hände. 
Och vad hände?
 
Vi hade varit iväg över dagen och på väg hem så frågar jag barnen: Vilken väg ska vi ta hem? 
De fick välja. 
Men innan jag svängde av så fick jag en magkänsla över att jag inte skulle valt den vägen. 
Skakade av mig känslan och tänkte: Fjant, kör nu!
 
Vi lyssnade på musik, pratade och skrattade. Linnea böjer sig framåt och skulle säga mig något... När jag ser en bil som kommer rakt emot oss. Den dök upp från ta mig fan ingenstans.. Det var raksträcka och det enda jag uppfattar är ett starkt ljus som kör rakt emot oss... 
Jag hinner inte tänka nåt annat än: Nu dör vi! 
Strax innan vi skulle krocka så vek den av mot sitt körfält igen och bara försvann i hög hastighet... 
 
Det hela är så sjukt... Jag tror jag har gått igenom den sekvensen 1000 gånger i mitt huvud. Och jag fattar inte??
 
Jag kände mig tom och likgiltig igår... Tog ett glas rödvin och sa: Åt helvete med magsåret! 
 
Somnade helt utmattad och vaknade av en bamsekram i morse. 
Vi åt frukost tillsammans... och på sitt eget "härliga" sätt sa dottern med autism till Peter: Vet du Peter, vi höll på att dö i gårkväll..
Ja jag vet, jag pratade med mamma i telefonen igår.. Sa Peter..
Jaha, ja men nu sitter vi här och lever iaf.. Sa hon då...
 
Ja älskade barn, jag önskar att jag var lite mer som dig: "Nu sitter vi här och lever iaf".... 
 
För i mitt huvud så är det fortfarande bara obehag och känslan av olust....  Men som sagt var, Nu sitter vi här och lever iaf = Tack och lov!! 
 
 
 

Kommentera här: