Man vet inte något om någon

Såg ett inlägg på FB häromdagen i en grupp som jag är med i.
 
Det var en fråga från en ganska uppgiven mamma.
 
Frågan hon ställde var, om det var någon idé att vara med i den gruppen längre på grund av hot om anmälan och andra påhopp. 
 
Jag gick igenom några inlägg. Läste om frustrationen hos föräldrar till barn inom bland annat NPF. Sorg, frustration och hopplöshet. 
 
Och sen såg jag även moralens väktare. 
 
HUR kan man skriva ut SÅ om sina barn? HUR kan man skriva att ens barn är...... bla bla bla... 
 
Ja... Hur kan vi som är föräldrar, vårdare, psykologer, sjuksköterskor, omsorgspersonal, advokater.. med mera - med mera - i vår föräldraroll.... 
Hur kan vi skriva ut, vår förtvivlan, vår kamp mot alla instanser som vi har med att göra så gott som dagligen... HUR kan vi skriva ut, att vi en dag inte orkar mer? 
Att vi en dag, känner att NU får det vara nog! 
Att vi en dag, kanske inte orkar stiga upp ur sängen för att livet gav oss ett rent helvete..
 
Nej, vi ska ALLTID förväntas se det roliga i det galna våra barn gör.... Vi ska förväntas ge av oss själva dygnet runt... Vi förväntas vara glada, possitiva och förbannat tacksamma... 
Eller hur?? 
 
NEJ! 
 
För många år sen så kunde jag inte erkänna att livet var pest.. utan när någon frågade: Hur är det?
Så svarade jag det klassiska: Tack det är bara bra! 
Egentligen så hade jag velat skrika rakt ut: Att livet suger hästballe och jag kommer aldrig mer att få en vanlig vardag oavsett ålder på mitt funktionshindrade barn...
Men det hade inte gått.. eller hur? Fy så obehagligt det hade blivit för den som hade ställt en enkel fråga om välmående och vardag... 
 
Jag hävdar det bestämdaste: Att INGEN som inte har levt nära någon situation, oavsett om det gäller, NPF, våld i hemmet, utbrändhet, utanförskap, fattigdom.... Med mera..
Du har inte en djävla suck om hur det är! 
och kan då heller inte komma med anklagelser som att: OJ, hur skriver du, nu måste jag nog anmäla detta... 
 
Forum finns ofta för att fylla behov. Om det nu är så att föräldrar har ett forum där ventiler ska få möjlighet att ventileras... 
Då ska inte personal från t.ex. skola ha rättigheter att bli medlemmar OM det är för att sen kunna vara präktiga och hoppa på personer i en utsatt situation och hota dem med att anmäla dem till soc!!
 
Vi som är föräldrar till barn med NPF.... Vi vet nog ändå om att alla dagar inte är värda att ens vakna upp till.. UTAN att någon ska lägga ännu mer skuld, skam och helvete på våra axlar! 
 
En del dagar kan man faktiskt behöva få säga: Fy helvete, idag hatar jag mitt liv, för jag orkar inte vara, psykolog, sjuksköterska, vårdare, präst, kurator, kock, vårdpersonal..... Jag vill BARA VARA MAMMA.... jag vill bara ha ett barn som själv kan, äta, sova, klä på sig, kramas och fungera i samhället...
 
Och det är vår förbannade rätt att få känna så! 
 
För lika många eller faktiskt övervägande dagar, så klagar vi aldrig på att vi har dygnet runt jour varje år, dag ut och dag in.... Men det vet inte du om.. för det varken hör eller ser du..
 
Vårt liv innehåller en mängd kunskap som du aldrig kan få... för den går inte att läsa sig till på någon 15 poängs högskolekurs..
Den fick vi genom det livet gav oss!! 
 
Tänk på det!!!
 
 
1 Ammie:

skriven

BRA SKRIVET!!!!

2 Marielle Johnsson:

skriven

Precis! Å vad bra skrivet!
Jag kan ibland titta på mitt barn i rullstol och tänka FY FAN vad jobbigt detta är!
Och jag kan tänka, när hon har kastat ett glas i golvet så det är glassplitter överallt, att fy fan nu måste jag ta mig samman och säga bra saker fast jag vill ställa mig och skrika....
Kram!

Svar: Ja nog vill man skrika ibland alltid!! Kram
Tjejmorsan

Kommentera här: