Fördomar möts man av dagligen... Om och om igen

Jag blir riktigt djävla trött på en del människor!
 
När jag först startade min blogg för många år sen, så skrev jag nästan utanslutande om NPF. Hur det var att vara förälder. Hur vardagen var. Hur man blev bemött. Vilka saker man fick tackla och hur man gjorde det. Fördomar dag ut och dag in. 
I mitt fall dessutom väldigt mycket, eftersom min dotter med NPF är tvilling, identisk med en "fullt fungerande" tvillingsyster som såg exakt likadan ut... 
 
Men där en rev allt som hon kom över och den andra satt stilla och målade teckningar. 
 
Jag gick till slut in i väggen på grund av att jag inte orkade med allt som ständigt dök upp i vår familj. Vi hade säkerhets lås på både dörrar och fönster. Vi hade 24/7 vakt på henne och kunde bara sova med ett öga stängt. Hon sov i snitt 4-5 timmar på ett dygn, resten var hon vaken, hittade på ALLT som går att hitta på..
 
Många roliga minnen har vi förstås också, som tex, när Håkan, hennes taxichaufför kom flämtande in till oss för att säga: Jag har försökt fånga in N, jag såg att hon var i lekparken, men jag hann inte innan hon rusade iväg skrikandes..
Jag tittade på honom och bröt ihop... Menar du att hon skulle vara ute? Sen skrattade jag ännu mer och sa: men snälla Håkan, det var nog hennes tvillingsyster du såg :D
Hon hade blivit rädd och sprungit för sitt liv... för att en "gubbe" försökte fånga in henne i lekparken... 
 
Men också ledsamma minnen, där tex en dam modell äldre fräste av mig att jag kunde försöka få mitt barn att bete sig, att jag kunde se till att hon blev uppfostrad och "vettig"..
Jag sa då till kärringen: Ja vad fan tycker du jag ska göra, skriva in ADHD i pannan på henne så hon slipper försvara sig mot såna som dig?? 
 
Eller som den gången när hon spontan rusade ut framför en buss, eller alla de gånger hon sprungit iväg över övergångsställen rakt ut i trafiken... Historierna kan bli oändliga... Där olyckan kunde varit framme... 
Som den gången hon högg mot sin tvillingsyster med en förskärare... som tur var höll hon själv i bladet och högg mot henne med det svarta skaftet... 
Annars hade jag inte haft Nadja kvar.... 
 
Så kommer då moralens väktare och anser att jag "hänger ut" min stackars dotter på grund av dagens inlägg om städningen av hennes rum...
Ett rum som var så full belamrat så att det blev 17 sopkassar med skit... Ett rum som vi inte kunde gå in i.. Ett rum som man inte får städa när hon är hemma för att hon då går till angrepp med fysiskt våld. 
 
Det är lätt att sitta och tycka så djävla mycket när man inte har en förbannad aning om HUR det är att leva i en familj där det finns tex NPF. Hur man dagligen möts av fördomar, kamp för att få till vardagen...
Det är mot en trångsynt allmänhet, det är mot personal på skolor, det är mot vårdinstanser, det är mot FK och allt annat skit man ska ha med att göra... 
 
Vi som lever i det... tycker inte alltid att livet är en dans på rosor.. ska vi dessutom "lära" oss att hålla käften, gömma oss och bara acceptera hur vi blir bemötta?? 
Ska vi inte uttrycka vår frustration över hur livet inte blev...
Vårt liv, som skulle bli en resa till Italien, ist kom vi till Holland... som Emily beskriver så bra...
Under min kategori Autism så finns det många tankar kring hur livet blev, är och vad som hänt och händer... 
 
Vi har också syskon som tar illa vid sig av händelser kring storesyster och tidigare lillesyster.. beroende på vem man frågar.. 
Idag tex, så river hon en bok ur sin lillasysters hand och slänger iväg den. Helt oprovocerat.. helt utan att vi vuxna kunde, hann eller hade möjlighet att hjälpa lillasyster.. Sen så säger hon: jag har inte gjort nåt... 
 
Varje sekund, får man passa, varje gång... En gång var jag en fena på att hinna mota Olle i grinden.. Men vet ni vad, man orkar bara till en viss gräns! 
För vet ni vad: MAN ÄR BARA EN FUCKING MÄNNISKA!!! 
 
Och då, när man möter, människor som tror att de både vet och kan och ska, påpeka HUR man bör gå tillväga så säger jag: GO AND FUCK YOUR SELF!!!
 
För som en kollega sa häromdagen: Igen djävlel vet HUR jag har det hemma!
Nej, exakt!!
För om det finns 100000 människor med autism, så finns det också 100000 olika sätt och olika händelser och olika familjebehov... 
 
Så gå och göm dig! 
Försök inte ens att komma med några: HUR kan du göra så mot din dotter...
 
För hur i helvete anser du dig ha rätten att säga till mig: Hur kan du göra så?? 
Du vet inte ett skit... inte ett enda djävla skit.. OM hur vi har det och vad vi möter varje djävla dag... 
 
Over and out!!
 
Och en sak till.. det är just precis på grund av såna ödlor och moralkärringar som det är ännu viktigare att VÅGA vara naken, ärlig och påvisande hur en vardag kan vara i en familj med NPF...... 
Och när bloggen startades så hade jag många... MÅNGA... föräldrar, både mammor och pappor... ja även mor-farföräldrar som skrev och tackade mig, för att de såg att de INTE var ensamma i sitt eget helvete.. utan att jag belyste, hur en helt vanlig djävla dag, kunde vara i deras familj... att inte stå ensam kan många gånger vara det som avgör om man orkar överleva EN enda dag till... Tyvärr stängde jag ner den bloggen och det har jag ångrat varje minut.. för jag får fortfarande mail från personer som saknar att kunna gå tillbaka och söka stöd i inläggen.. 
 
Kyss dig i röven!!!

Med risk för mitt eget liv!

Flera gånger har jag gått fram till dörren - vänt om - gått därifrån!
Bara av att titta in så får man en grundångest som lätt kan övergå i total katastrof!
 
Att ha en person med autismens kraft i samlande i sin närhet... får ju vem som helst att vilja begå sucidala ingrepp på sig själv! 
 
Jag HATAR samlare!! 
 
Jag får ångest när jag ser hur en del människor samlar på A L L T... och då menar jag allt!
FY HELVETE!!
 
Min dotter är en sån.... och jag verkligen avskyr hennes rum. Det är som att kliva in i ett program.. tror det hette något med extrema samlare eller nåt sånt??
 
Det är ta mig fan allt i det rummet: Gamla tidningar, gamla godispapper, halva pennor, små djävla saker, plastkassar... allt... allt... allt... allt... 
 
USCH!!! 
 
Så idag, när jag ändå inte är på humör, så tänkte jag: Nu eller aldrig! 
För det är även så att när hon kommer hem idag, så kommer hon att flippa totalt över att jag varit i hennes (äckliga) rum och städat upp där...
Det finns en risk att hon handgripligen ger sig på mig... Men det ta jag! 
För nu kan man iaf gå in där... så där.. ungefär... 17 sopkassar senare! 
 
Helt djävla galet!! 
 
Nu ska jag inte låta det förfalla så här mycket till nästa gång. Hon har ju inte förmågan själv att se hur galet det blir.. och jag har INTE snällheten att acceptera att MITT hem är belamrat med hennes skit, även om det är i hennes rum... 
USCH!!!! 
 
Och jag nu ändå skulle få en unge med autism, varför fick jag inte en pedant??? Fast å andra sidan, så hörde jag av en mamma som har just en pedantisk autistisk dotter, att även hon höll på att drivas till vansinne. Där plockades det nämligen från dag till natt.. om någon flyttade på en liten kruka, då var dottern där och flyttade tillbaka den igen... Allt flyttades där det skulle, enligt dottern, stå.. 
 
Ja det är väl som med allt annat: Lagom är bäst!! 
 
Kram!
 

Ja nu är det vår tur att vara lyckliga!! Eller??

Idag när jag pratade med min bästa och finaste X-svägerska så sa hon: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa!
Och det har hon så enormt rätt i! 
 
Let the sunshine in ♥♥♥♥♥
 
Men tänk ändå, vad det här med lycka kan vara provocerande. Lika provocerande som sorg kan vara. 
En del vill gärna tidsbestämma saker åt andra. 
 
Hur länge du SKA sörja. 
Hur länge du SKA vänta innan du träffar någon annan.
Hur länge du SKA.... bla bla bla...
 
Jag har tex fått höra att det är så synd om min x man... Det har gått för kort tid och jag måste förstå hans sorg... 
JAHA!
 
Jag undrar bara en sak.... VAAAAAAAAAAAAA DÅÅÅÅÅ????? 
 
Vi skulle ha tagit ut skilsmässa för typ 6-7 år sen. Det är det enda rätta vi skulle gjort mot varandra! 
Men nu får jag bära hundhuvudet för det var jag som tog beslutet för snart 2 år sen. 
Jag ville leva MITT liv!
Jag levde redan ensam... bokstavligen. 
 
Och alla ni som tror att jag "avskyr" honom som pesten. VÄX UPP! 
Han är min x man och han är pappa till två av mina underverk! 
Men jag älskar honom absolut INTE! Man kan ju inte älska alla som det så vackert heter....  
Och det har jag inte gjort på så många år, jag kommer faktiskt inte ens ihåg när jag gjorde det. 
Vi levde med varandra bara för att det antagligen var enklast så. 
 
Jag har inga problem med att jag har levt ett tidigare liv. 
Det är så många andra som har det, så jag behöver inte ha det själv! 
 
Varför ska det vara så svårt att acceptera att två människor inte längre varken kan, ska eller bör leva med varandra?
Vi är väl inget djävla svan-samhälle där den ena dör och den andra simmar ut i horisonten för att....
HAHAHAHA, vänta nu, tror ni på allvar att en svan lever ensam om den andra dör??
Det ÄR en myt!!!
Svanar vill leva i parförhållanden :D Och letar efter en ny svan att dela sin vardag med!!
 
Och ja, så kan väl vi människor få göra också? Oavsett om det nu är på grund av skilsmässa eller dödsfall som vi blir lämnade eller lämnar...
 
Jag skiter fullkomligt i vem som lever med vem!
Bara man är lycklig så är det väl underbart om man hittar rätt?!
 
 
Jag tycker kärlek är vackert!
Borde man inte kunna känna lite glädje inför att andra är lyckliga?
 
Snart har jag och P tillbringat 1 år tillsammans. Ett helt fantastiskt år!
Vi har absolut haft olika åsikter MEN vi har pratat om dem. Vi har löst konflikter innan de ens har hunnit bli några.
Han är en djävel på att prata! Och han ger sig inte! Och han KRAMAS! Och han säger hur vacker jag är (ja i hans ögon så är jag uppenbarligen det).
Han säger dagligen: Har jag sagt idag att jag älskar dig?
Han sjunger för mig. Han berättar om sina känslor för mig. 
 
Han vill vara nära mig. Han ger mig kärlek istället för att köpa sig loss med materiella ting.
Han står med båda fötterna på jorden och låtsas INTE vara någon han inte är.
Han har precis som jag, HAFT ett förflutet.  
Och han vill dela sitt liv med mig. 
Vi har våra motgångar och vi vet vilka de är och vi hanterar dem aningen olika men ändå tillsammans. 
När jag gråter håller han om mig, han vänder mig INTE ryggen och går. 
Han berättar saker som händer och hur han tänker kring dem, han lämnar mig inte utanför. 
Han gör mig delaktig i sitt liv och jag gör honom delaktig i mitt, tillsammans blir det VÅRT liv. 
 
Den här mannen växer sannerligen inte på träd! 
Och jag frågar mig varje dag: Vad har jag gjort för att förtjäna honom? 
Vad har jag gjort, för att få känna sån total lycka? 
 
Jag önskar verkligen att alla får uppleva det! 
 
Och kanske är det just som min fina älskade X svägerska säger: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa! 
För motgångar har jag haft hela mitt liv, men de flesta av dem har jag omvandlat till referenser och kunskap.
Jag tackar min farmor för mitt sätt att tänka! 
"Man kan inte gå runt och sörja det som varit, utan man gläds åt det man har och det man får"
Ja du farmor, där har du hel rätt!! 
Och du hade älskat min Peter... Och han hade definitivt gillat dig skarpt!!! 
Jag vet att du är där uppe, sitter väl på något snyggt moln, dinglar med fötterna, ler och tittar ner på oss :) 
 
"Det är med den äkta kärleken som med spökena: alla talar om den, men få har sett den". 
Francois de la Rochefoucauld 
 
Francois hade helt rätt.... Alla talar om den MEN få har sett den!! (Upplevt den)
 
Jag har ALLTID sagt att jag aldrig någonsin skulle tatuera in en mans namn på min kropp. 
Nu har jag Peters namn och hans hjärtslag över mitt eget hjärta. 
Och för ett litet tag sen så sa jag till honom: även om det skulle ta slut mellan oss (Fruktansvärd tanke) så skulle jag behålla min tatuering där... För genom dig, har jag äntligen förstått vad kärlek är. 
 
Tack till vilken makt det nu än var, som fick Peter att skicka det där meddelandet, som såg till att vi satt och åt den där middagen tillsammans, som fick oss att stanna kvar själva på restaurangen, som fick mig att öppna munnen, som fick oss att förstå - att nu skulle det vara vi två!  
 
Allt har väl sin tid antar jag? 
 
Men i mitt nästa liv, tänker jag INTE vänta så här länge på att träffa dig Peter! 
Då ska jag ha alla mina 10 barn med dig!!! 
Både Hugo, Wictoria och Jacob kommer att vara med oss då!! 
 
Jag ÄLSKAR dig!!