Fördomar möts man av dagligen... Om och om igen

Jag blir riktigt djävla trött på en del människor!
 
När jag först startade min blogg för många år sen, så skrev jag nästan utanslutande om NPF. Hur det var att vara förälder. Hur vardagen var. Hur man blev bemött. Vilka saker man fick tackla och hur man gjorde det. Fördomar dag ut och dag in. 
I mitt fall dessutom väldigt mycket, eftersom min dotter med NPF är tvilling, identisk med en "fullt fungerande" tvillingsyster som såg exakt likadan ut... 
 
Men där en rev allt som hon kom över och den andra satt stilla och målade teckningar. 
 
Jag gick till slut in i väggen på grund av att jag inte orkade med allt som ständigt dök upp i vår familj. Vi hade säkerhets lås på både dörrar och fönster. Vi hade 24/7 vakt på henne och kunde bara sova med ett öga stängt. Hon sov i snitt 4-5 timmar på ett dygn, resten var hon vaken, hittade på ALLT som går att hitta på..
 
Många roliga minnen har vi förstås också, som tex, när Håkan, hennes taxichaufför kom flämtande in till oss för att säga: Jag har försökt fånga in N, jag såg att hon var i lekparken, men jag hann inte innan hon rusade iväg skrikandes..
Jag tittade på honom och bröt ihop... Menar du att hon skulle vara ute? Sen skrattade jag ännu mer och sa: men snälla Håkan, det var nog hennes tvillingsyster du såg :D
Hon hade blivit rädd och sprungit för sitt liv... för att en "gubbe" försökte fånga in henne i lekparken... 
 
Men också ledsamma minnen, där tex en dam modell äldre fräste av mig att jag kunde försöka få mitt barn att bete sig, att jag kunde se till att hon blev uppfostrad och "vettig"..
Jag sa då till kärringen: Ja vad fan tycker du jag ska göra, skriva in ADHD i pannan på henne så hon slipper försvara sig mot såna som dig?? 
 
Eller som den gången när hon spontan rusade ut framför en buss, eller alla de gånger hon sprungit iväg över övergångsställen rakt ut i trafiken... Historierna kan bli oändliga... Där olyckan kunde varit framme... 
Som den gången hon högg mot sin tvillingsyster med en förskärare... som tur var höll hon själv i bladet och högg mot henne med det svarta skaftet... 
Annars hade jag inte haft Nadja kvar.... 
 
Så kommer då moralens väktare och anser att jag "hänger ut" min stackars dotter på grund av dagens inlägg om städningen av hennes rum...
Ett rum som var så full belamrat så att det blev 17 sopkassar med skit... Ett rum som vi inte kunde gå in i.. Ett rum som man inte får städa när hon är hemma för att hon då går till angrepp med fysiskt våld. 
 
Det är lätt att sitta och tycka så djävla mycket när man inte har en förbannad aning om HUR det är att leva i en familj där det finns tex NPF. Hur man dagligen möts av fördomar, kamp för att få till vardagen...
Det är mot en trångsynt allmänhet, det är mot personal på skolor, det är mot vårdinstanser, det är mot FK och allt annat skit man ska ha med att göra... 
 
Vi som lever i det... tycker inte alltid att livet är en dans på rosor.. ska vi dessutom "lära" oss att hålla käften, gömma oss och bara acceptera hur vi blir bemötta?? 
Ska vi inte uttrycka vår frustration över hur livet inte blev...
Vårt liv, som skulle bli en resa till Italien, ist kom vi till Holland... som Emily beskriver så bra...
Under min kategori Autism så finns det många tankar kring hur livet blev, är och vad som hänt och händer... 
 
Vi har också syskon som tar illa vid sig av händelser kring storesyster och tidigare lillesyster.. beroende på vem man frågar.. 
Idag tex, så river hon en bok ur sin lillasysters hand och slänger iväg den. Helt oprovocerat.. helt utan att vi vuxna kunde, hann eller hade möjlighet att hjälpa lillasyster.. Sen så säger hon: jag har inte gjort nåt... 
 
Varje sekund, får man passa, varje gång... En gång var jag en fena på att hinna mota Olle i grinden.. Men vet ni vad, man orkar bara till en viss gräns! 
För vet ni vad: MAN ÄR BARA EN FUCKING MÄNNISKA!!! 
 
Och då, när man möter, människor som tror att de både vet och kan och ska, påpeka HUR man bör gå tillväga så säger jag: GO AND FUCK YOUR SELF!!!
 
För som en kollega sa häromdagen: Igen djävlel vet HUR jag har det hemma!
Nej, exakt!!
För om det finns 100000 människor med autism, så finns det också 100000 olika sätt och olika händelser och olika familjebehov... 
 
Så gå och göm dig! 
Försök inte ens att komma med några: HUR kan du göra så mot din dotter...
 
För hur i helvete anser du dig ha rätten att säga till mig: Hur kan du göra så?? 
Du vet inte ett skit... inte ett enda djävla skit.. OM hur vi har det och vad vi möter varje djävla dag... 
 
Over and out!!
 
Och en sak till.. det är just precis på grund av såna ödlor och moralkärringar som det är ännu viktigare att VÅGA vara naken, ärlig och påvisande hur en vardag kan vara i en familj med NPF...... 
Och när bloggen startades så hade jag många... MÅNGA... föräldrar, både mammor och pappor... ja även mor-farföräldrar som skrev och tackade mig, för att de såg att de INTE var ensamma i sitt eget helvete.. utan att jag belyste, hur en helt vanlig djävla dag, kunde vara i deras familj... att inte stå ensam kan många gånger vara det som avgör om man orkar överleva EN enda dag till... Tyvärr stängde jag ner den bloggen och det har jag ångrat varje minut.. för jag får fortfarande mail från personer som saknar att kunna gå tillbaka och söka stöd i inläggen.. 
 
Kyss dig i röven!!!
1 Eva:

skriven

Jättebra skrivet Ewa❤️❤️❤️

Svar: <3 <3 <3
Tjejmorsan

2 Sandra:

skriven

Tack för att du har öppnat bloggen igen! Har saknat den.
Stort Grattis till vigsel och fantastisk man!
Sandra

Svar: Tack <3
Tjejmorsan

Kommentera här: