Ja nu är det vår tur att vara lyckliga!! Eller??

Idag när jag pratade med min bästa och finaste X-svägerska så sa hon: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa!
Och det har hon så enormt rätt i! 
 
Let the sunshine in ♥♥♥♥♥
 
Men tänk ändå, vad det här med lycka kan vara provocerande. Lika provocerande som sorg kan vara. 
En del vill gärna tidsbestämma saker åt andra. 
 
Hur länge du SKA sörja. 
Hur länge du SKA vänta innan du träffar någon annan.
Hur länge du SKA.... bla bla bla...
 
Jag har tex fått höra att det är så synd om min x man... Det har gått för kort tid och jag måste förstå hans sorg... 
JAHA!
 
Jag undrar bara en sak.... VAAAAAAAAAAAAA DÅÅÅÅÅ????? 
 
Vi skulle ha tagit ut skilsmässa för typ 6-7 år sen. Det är det enda rätta vi skulle gjort mot varandra! 
Men nu får jag bära hundhuvudet för det var jag som tog beslutet för snart 2 år sen. 
Jag ville leva MITT liv!
Jag levde redan ensam... bokstavligen. 
 
Och alla ni som tror att jag "avskyr" honom som pesten. VÄX UPP! 
Han är min x man och han är pappa till två av mina underverk! 
Men jag älskar honom absolut INTE! Man kan ju inte älska alla som det så vackert heter....  
Och det har jag inte gjort på så många år, jag kommer faktiskt inte ens ihåg när jag gjorde det. 
Vi levde med varandra bara för att det antagligen var enklast så. 
 
Jag har inga problem med att jag har levt ett tidigare liv. 
Det är så många andra som har det, så jag behöver inte ha det själv! 
 
Varför ska det vara så svårt att acceptera att två människor inte längre varken kan, ska eller bör leva med varandra?
Vi är väl inget djävla svan-samhälle där den ena dör och den andra simmar ut i horisonten för att....
HAHAHAHA, vänta nu, tror ni på allvar att en svan lever ensam om den andra dör??
Det ÄR en myt!!!
Svanar vill leva i parförhållanden :D Och letar efter en ny svan att dela sin vardag med!!
 
Och ja, så kan väl vi människor få göra också? Oavsett om det nu är på grund av skilsmässa eller dödsfall som vi blir lämnade eller lämnar...
 
Jag skiter fullkomligt i vem som lever med vem!
Bara man är lycklig så är det väl underbart om man hittar rätt?!
 
 
Jag tycker kärlek är vackert!
Borde man inte kunna känna lite glädje inför att andra är lyckliga?
 
Snart har jag och P tillbringat 1 år tillsammans. Ett helt fantastiskt år!
Vi har absolut haft olika åsikter MEN vi har pratat om dem. Vi har löst konflikter innan de ens har hunnit bli några.
Han är en djävel på att prata! Och han ger sig inte! Och han KRAMAS! Och han säger hur vacker jag är (ja i hans ögon så är jag uppenbarligen det).
Han säger dagligen: Har jag sagt idag att jag älskar dig?
Han sjunger för mig. Han berättar om sina känslor för mig. 
 
Han vill vara nära mig. Han ger mig kärlek istället för att köpa sig loss med materiella ting.
Han står med båda fötterna på jorden och låtsas INTE vara någon han inte är.
Han har precis som jag, HAFT ett förflutet.  
Och han vill dela sitt liv med mig. 
Vi har våra motgångar och vi vet vilka de är och vi hanterar dem aningen olika men ändå tillsammans. 
När jag gråter håller han om mig, han vänder mig INTE ryggen och går. 
Han berättar saker som händer och hur han tänker kring dem, han lämnar mig inte utanför. 
Han gör mig delaktig i sitt liv och jag gör honom delaktig i mitt, tillsammans blir det VÅRT liv. 
 
Den här mannen växer sannerligen inte på träd! 
Och jag frågar mig varje dag: Vad har jag gjort för att förtjäna honom? 
Vad har jag gjort, för att få känna sån total lycka? 
 
Jag önskar verkligen att alla får uppleva det! 
 
Och kanske är det just som min fina älskade X svägerska säger: Nu är det vår tur att vara lyckliga Ewa! 
För motgångar har jag haft hela mitt liv, men de flesta av dem har jag omvandlat till referenser och kunskap.
Jag tackar min farmor för mitt sätt att tänka! 
"Man kan inte gå runt och sörja det som varit, utan man gläds åt det man har och det man får"
Ja du farmor, där har du hel rätt!! 
Och du hade älskat min Peter... Och han hade definitivt gillat dig skarpt!!! 
Jag vet att du är där uppe, sitter väl på något snyggt moln, dinglar med fötterna, ler och tittar ner på oss :) 
 
"Det är med den äkta kärleken som med spökena: alla talar om den, men få har sett den". 
Francois de la Rochefoucauld 
 
Francois hade helt rätt.... Alla talar om den MEN få har sett den!! (Upplevt den)
 
Jag har ALLTID sagt att jag aldrig någonsin skulle tatuera in en mans namn på min kropp. 
Nu har jag Peters namn och hans hjärtslag över mitt eget hjärta. 
Och för ett litet tag sen så sa jag till honom: även om det skulle ta slut mellan oss (Fruktansvärd tanke) så skulle jag behålla min tatuering där... För genom dig, har jag äntligen förstått vad kärlek är. 
 
Tack till vilken makt det nu än var, som fick Peter att skicka det där meddelandet, som såg till att vi satt och åt den där middagen tillsammans, som fick oss att stanna kvar själva på restaurangen, som fick mig att öppna munnen, som fick oss att förstå - att nu skulle det vara vi två!  
 
Allt har väl sin tid antar jag? 
 
Men i mitt nästa liv, tänker jag INTE vänta så här länge på att träffa dig Peter! 
Då ska jag ha alla mina 10 barn med dig!!! 
Både Hugo, Wictoria och Jacob kommer att vara med oss då!! 
 
Jag ÄLSKAR dig!!
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: