En del saker får extra vikt - Vita arkivet

Jag kommer ALDRIG att förstå hur en del tänker! 
Aldrig! 
Aldrig någonsin!
Aldrig, aldrig, aldrig och aldrig! 
 
Jag har suttit och kikat på mitt: Vita Arkivet 
 
En viktig sida! 
Jag tycker ALLA borde ha den ifylld för sina anhörigas skull. 
Min är väldigt välskriven. 
Det är Peter som står som huvudansvarig där - Förstås, han är min make. 
 
Men, jag har även lämnat hemnycklar till min dotter, så att hon kan ta sig in i vårt hus om det skulle hända både mig och Peter något. Hon får liksom ha "det" ansvaret, samt att hon står som kontakt person också. 
 
För mig är det SÅÅÅ viktigt att Vita arkivet välskrivet. Det är det sista jag kan göra för att minimera allt för Peter. 
 
En annan viktig sak är förstås ett testamente. 
Där får jag backjobb! 
 
Man lever så extremt: Här och nu....
Döden är liksom långt borta... Tänk så fel det är!
Den är ju precis runt oss hela tiden... Precis som livet... Men livet, tar man förgivet (allt som oftast).
 
Tänk vad fruktansvärt att få ett dödsbesked - Och så vet du INGENTING om hur personen vill ha det sista ordnat. 
Makalöst obehagligt! 
 
Vi pratar inte om döden. Människor pratar inte med varandra överhuvudtaget idag. 
 
Eller, ja, det gör de säker...kanske... Peter och jag pratar om det mesta, men om döden pratar vi ytterst sällan. Den skjuter vi i från oss, håller på avstånd och säger: sen! 
Det enda vi har pratat om, är att vi kanske vill bli begravda vid Stöde Kyrka - Vår kyrka där vi vigdes. 
Men sen tar det stopp! 
 
Därför tycker jag att vita arkivet är extra viktigt. För om jag dör, då behöver han inte tänka: Hur ville Ewa ha det? 
Utan han får stöd och hjälp via Fonus att göra det "enkelt". 
 
Igår såg jag på Sofias Änglar tillsammans med Peter och Nathalie. 
Det kan vara det starkaste av alla program hittills. 
 
Jag grät floder! 
 
En pappa och hans tre barn, handlade det om igår. Hans älskade fru hade gått bort i cancer, men innan hon dog, hade hon skrivit till Sofias Änglar och bett om hjälp. Hon visste att hon skulle dö och att han behövde hjälp att komma vidare.... 
Hon hade även, två veckor innan hon dog, suttit ner och skrivit brev till alla tre barnen. De fick ett brev om året - På sin födelsedag. Deras äldsta dotter som även hon så småingom kommer att dö, på grund av en mycket sällsynt sjukdom, fick istället ljudfiler inläst till sig, så att hon kan lyssna till mammas röst och ha minnet kvar av henne.... 
(här grät jag okontrollerat).... 
 
Pappan berättade, grät, berättade, grät.... och berättade om HUR fin hon var som mamma och vilken fantastisk fru hon var... 
 
Som Peter sa i slutet av programmet: Hur kan han stå och berätta.... (han menade, hur håller han ihop och hur håller hans röst??) 
 
Det var ett oerhört vackert program, starkt och ärligt...Och så smärtsamt! 
 
Jag kan inte tänka mig något värre, än att först förlora Peter och sen även veta att mitt ena barn snart kommer att dö också....
HUR, överlever man?? 
 
De hade ändå en härlig "humor" inom familjen... Dottern som också är införstådd i att hon kommer att dö, brukar säga: Pappa, jag får träffa mamma före dig. 
Pappans tröst är att mamma är där och tar emot deras dotter...
 
Alltså.... Hur överlever man??? 
Jag kan inte tänka mig en enda dag utan Peter... och mina döttrar.... Jag älskar dem så oändligt mycket.... 
 
 
 
 

Kommentera här: