"Hur överlever man en skilsmässa?"

Ja, hur överlever man en skilsmässa?
 
Jag har så många vänner som skiljt sig, ska skilja sig och kommer att skilja sig (de vet bara inte om det än). 
 
Häromdagen fick jag en fråga av en älskad vän som nu är påväg att skilja sig: Ewa, hur överlever man en skilsmässa? 
 
Ja, hur gör man? 
 
Som jag skrivit förut, när en kvinna väljer att skilja sig så har det pågått ett tag. 
Man släpper bomben! 
Och det kan bli åt vilket håll som helst hos ens partner. 
Ofta upplever jag (både i mitt eget fall och när jag pratar med vänner) att mannen verkar helt oförstående..
VAAAAAAA??
Vi.. som har det så bra?!
 
Snacka om att leva i en lögn! 
 
Sen kommer nästa försök från dennes sida.. allt från hot till kärlek.. 
Vips så är man det vackraste som gått i ett par skor på en mörk gata...
Vips så betyder man allt i världen för den personen... 
 
Men allt för ofta.. har man kanske redan föreslagit, familjeterapi, samtalsterapi, resor som ska göra allt bra... man köper nytt hus för då blir det nog bättre... man skaffar projekt.. man ställer upp på "snäll-sex"... Fast man kräks inombords... Man skaffar gemensamma intressen som man inte har ett dugg djävla intresse i... 
Värsta projektet är nog: Vi skaffar ett barn till... whoho, då blir allt bättre... (BIG BIG MISSTAKE!!!) 
 
Jag själv, hade funderat i flera år... och det var befriande men skrämmande att säga: Jag vill skiljas! 
Och mena det..
Jag föll dock tillbaka i "vi ska göra allt som går för att leva tillsammans igen... " fällan.. 
Intalade mig själv att NU, nu ska nog allt bli bra.. 
Älskar jag inte honom lite då... Jo.. utåt gjorde jag det..
Men inom mig gick jag sönder en liten bit.. mer och mer.. för varje dag... 
Jag höll upp en fasad och begick våldtäckt på mig själv..
Ja jag brukar kalla det så.. man lever i en lögn för någon annans skull.... 
 
När jag fick frågan: Hur överlever man en skilsmässa?
Så ställde jag ett par motfrågor eller kanske mer, påståenden: 
Men du, detta är ju inget nytt, detta har du tänkt på rätt länge... OM du är ärlig mot dig själv! 
 
Och visst är det så, när man börjar vara ärlig mot sig själv.... Då kommer sanningen fram... Hur ont den än gör! 
 
Jag har tex rest själv med barnen i flera år.. Och varje gång resorna börjar närma sig sitt slut.. så har jag känt panik: Jag vill INTE hem! 
Det om något är ett tecken! 
Eller som en bloggkollega frågade mig när jag släppte att jag skulle skilja mig: 
Öhhh VA? Är du gift, med vem då??? 
Ja, så mkt levde vi tillsammans..
Vi hade helt parallella liv de sista åren av vårt äktenskap. 
 
Jag tror personligen inte att man kan "Överleva" en skilsmässa.. utan man lever i den, omkring den, utanför den och genom den... 
Som jag skrev till min älskade vän: Man får känna kärlek, fälla tårar, skratta, avsky och kanske till och med hat om man behöver... 
Vips är man över på andra sidan och livet är rätt så skönt! 
 
Om man däremot går på predikan om: Men jag kan inte leva utan dig, du är mitt allt och du är allt jag har... 
Så.. går det någon månad, kanske något år... så börjar känslan gnaga i dig.. 
Visst, en del lyckas reda ut allt.. och det är ju fantastiskt bra för dem! 
Det är väl därför man gifter sig, för att man ska leva (o)lycklig i alla sina dagar.... 
Men om man återkommande, år in och år ut.. funderar på att skilja sig... 
Då är det något som är fel.. och det är bara en själv, som kan göra något åt det!
Det finns ingen god eller ond fe.. som kommer med trollspöet och säger: Simsalabim.. 
 
Så.. ja, för att överleva en skilsmässa.. får man börja med sig själv.
Sen får man ta stora och små steg mot en totalt oviss framtid.. 
Men en sak är säker: ingen blir lycklig av att leva i ett falskt förhållande! 
En av två - kommer att gå sönder! 
 
 

Kommentera här: