Att fånga ditt leende betyder så mycket

Tänk om det fanns en plats där man kunde ställa sig och skrika rakt ut?! 
Då skulle jag göra det! 
 
Idag kom det en artikel upp i mitt fb-flöde. 
Den har varit där förut men jag har missat den. 
Idag när jag såg den, lade jag upp den på min egen sida för att jag skulle hitta den igen. 
Den handlar om en person som helt enkelt inte orkar längre. 
Inte orkar med att ingen vill ta ansvar och själv har han inte förmåga att göra det - för sitt eget liv. 
 
En del personer har inte förmågan att ta hand som sitt eget liv. 
De besitter inte kraft, kunskap och har heller inte förutsättningarna för att göra det. 
De har ingen anhörig som gör det - orkar göra det - kanske har gett upp? 
De har inte något socialt nätverk som kan stötta dem. 
De faller mellan de där (djävla) berömda stolarna. 
 
Socialen vill inte ha dem och försäkringskassan bollar bort dem. 
 
Det är så lätt att en viss grupp människor hamnar utanför alla sociala möjligheter. 
Men vem ska ta hand om dem då? 
Vem ska trygga deras framtid? 
Vem ska se till att de orkar överleva, få mat, någonstans att sova, och så vidare?
 
Det har alltid varit min stora skräck när det gäller min egen dotter. 
När jag inte orkar längre, när jag dör, när jag inte har förmågan att längre stå där...
Vem?
Vem ska då ta över? 
 
Ibland kan jag titta på henne, hon ser så där "vanlig" ut.. inga tecken på att alla diagnoser finns där.. inga tecken på att hon inte är som alla andra.. 
Hon ser bara så där fridfullt "normal" ut.... 
 
Tänk om ingen tar hand om henne den dagen jag inte orkar... Vad ska då hända med henne? 
Tänk om hon blir en av de där som inte har någonstans att sova, ingen som ger henne något att äta... 
 
Som en kompis sa till mig idag: Jag trodde att det fanns något för min dotter... (Vi pratade om våra döttrar)
Jag trodde att det fanns någon som skulle hjälpa till... 
 
Vi har båda insett att så fungerar inte Sverige idag! 
Vi får vackert ta hand om våra barn (vuxna barn) själva idag! 
Det finns andra prioriteringar som tycks vara viktigare än att hjälpa de som finns här, de som så självklart för bara 5-10 år sedan fick den hjälpen de är berättigade till...
Idag är de inte berättigade till något som LSS står för.. Lagen om stöd och service.... 
Idag kan den betecknas: LSS - Lagen om skyll dig själv.... 
 
Min dotter hör till personkrets 1 = är berättigad till ett stort antal insatser... 
Det är MÅNGA år sen hon hade någon som helst insats från LSS och vår kommun. 
Ändå när man frågar dem så finns det ingen som tar ansvar för att åtgärda eller stötta i de punktinsatser jag begärt för henne. 
 
Det är ett stort djävla skämt!!! 
Och först och främst hånas min dotter och hennes behov.. Sen vi som anhöriga... 
Vem ska hjälpa henne då?
Den dagen jag inte stiger upp ur sängen längre för att jag inte orkar, vem ska hjälpa henne då? 
Vem ska ge henne trygghet och omsorg?
Med hennes funktionsnedsättningar så måste det gå lugnt och tryggt till... 
Vem ska ge henne det? 
 
Jag borstar hennes tänder, tvättar hennes hår... delar potatisen vid middagen... tvättar hennes kläder, städar hennes rum, väcker henne på morgonen, sitter bredvid henne när hon får sina ep-anfall, skrattar med henne, gråter för hennes skull, kramas på hennes villkor....
 
Idag sa hon: Mamma, jag fungerar inte som andra, jag behöver mer tid på mig för att förstå.. Men när jag förstår så gör jag på mitt sätt och då blir det bra! 
 
Ja - Du gör på ditt sätt och då blir det bra!! 
 
Och ibland lyckas jag fånga dig.... där när du är som lyckligast... där när livet bara ler mot dig... Där, när du är bara är... och allt är så där fint... mysigt och allt fungerar... där.. du... lycka... livet... 
 
Så lycklig över att jag färgade ditt hår idag.. du tycker du är finast i hela världen... och det tycker jag med! 

Sen blir jag så där olycklig i mitt mammahjärta.. och tänker: Vem... vem ska ta ansvar.. när jag inte längre orkar? 
Du är och förblir mitt lilla (stora vuxna) barn... Och på den punkten.. kommer inget att ändras... 
Jag önskar bara att den dagen kommunen  tar sitt ansvar och hjälper oss att hitta ett boende.. Den dagen... får vi åter se det här leendet och se din lycka över att äntligen få flytta hemifrån.. som du så gärna önskar... 
Fast jag som känner dig, vet också att det finns en skrämmande tanke...
Tänk om något gör dig arg och ledsen, vem ska då förstå hur de lugnar dig? 
Vem ska hjälpa dig?
Är någon elak, hur ska du då förmedla det? 
 
Fy fan!!
 
Livet som förälder till ett barn med funktionsnedsättning.. det är ett liv som aldrig tar slut när det gäller omsorgsansvar... 
När övriga barn blir vuxna, flyttar hemifrån.... då klarar de sig själva.. 
Men här.... här bara fortsätter det... dag ut.. dag in... 
 
Och om då ändå kommunen kunde ta sitt ansvar... och stötta de få gånger man begärde hjälp.. så kanske man kunde känna: WOW... 
Nu orkar jag lite till...
 
Men i mitt fall så är orken slut.. den går på en sparlåga.. som knappt håller en tändsticka brinnande...
 
Jag är vad man skulle säga: OVER AND OUT!!! 
1 Eva:

skriven

Ewa, så fint skrivet så jag gråter😢 😢 O hon blev jätte fin i håret, hälsa henne det o kram till er alla❤️❤️❤️

Svar: Kram tillbaka <3
Tjejmorsan

2 Emelie Babunovic :

skriven


Svar: <3
Tjejmorsan

Kommentera här: