Skilsmässa

God morgon!
 
Ja jag vet, klockan är 10:30 för er normala människor!
Ni kanske slipper vara vakna hela natten på grund av olika omständigheter?
Och då har ni morgon som "normisar" och inte som "uddisar" :)
 
Jag är LITE trött idag! 
Men en dusch och en stor kopp te = On the road again! 
 
Köpte en tidning igår, en sån där "tant-tidning".. Ja jag fick höra att jag var tant igår, så vad fan, då får man väl göra det på riktigt då... och lyxa till sig liksom! 
Nu fattas bara hembakat bröd och 7 sorters kakor också... 
 
Hur som helst, jag satte mig ner en minut med den där tidningen. 
 
Öppnar upp den. 
 
Bläddrar lite slött i den. 
 
Och hittar ett helt område med inlägg från olika kvinnor, ja, det var från kvinnor.. antar att det är sällan en man skriver i en "tant-tidning"?
 
Alla inlägg handlar om skilsmässa. 
 
Ett inlägg var skrivet utifrån ett barns perspektiv.
Ett inlägg var skrivet (eller de övriga var det) från en kvinnas perspektiv. Alltså hon som skilde sig. 
 
Någon hade blivit övergiven, någon hade valt att gå, barnet ansåg sig övergivet (hon var vuxen, 35 år).... 
 
Barnet som då var 8 år (och systern 4 år) när föräldrarna skilde sig och idag  35 skrev om hur hon såg på föräldrarnas sätt att hantera sin skilsmässa. Hur sviken hon kände sig och hur "bortglömd" hon hade känt sig. Först från pappas sida och sen från mammas sida. Hos mamman kände de sig inte välkomna och inte hos pappan heller och i båda fallen var det bonusföräldern som utgjorde känslan. Hos pappan var det den klassiska hemska bonusmamman som väl egentligen inte var "dum" men heller inte hade egna barn, dock poängterade hon att det var hon som såg till att allt fanns, i form av tex kläder. Hos mamman så bara ogillade hon bonuspappan rent generellt. 
I mina öron så låter det som rivalitetstänkande som hon som vuxen fortsätter att bygga på för att slippa acceptera att föräldrarna inte mådde bra av varandra. 
 
Det svåraste val man gör som förälder ÄR att separera! 
Oavsett vem som väljer att gå, så tror jag inte att man tycker det är lätt. 
Och det finns nog inte EN enda skilsmässa, där barnen känt att det är OK. De kan tycka det är OK för att de slipper gräl och bråk och annat som varit jobbigt. Men barn är ändå lojala mot sina föräldrar och vill att det ska vara som det ändå alltid varit. 
 
Det finns många gånger historier om att "pappan" bara gick och det rörde honom inte i ryggen...
OJ!
Jag tror inte på sånt!
Däremot så kan det vara så, jag säger INTE att det är så, men att män, har lättare att "stänga" av sina känslor och kvinnor är MER emotionella och tar allt för precis microskopsikt vad de anser det vara. 
 
Sen skrivs det rätt ofta också om att Han/Hon träffade en ny direkt, kan det verkligen vara sunt, kan det verkligen vara bra, hur äkta är det? 
 
Kärlek är inte riktigt styrbart! 
 
I en av berättelserna var det en kvinna som ALDRIG skulle förlåta sin mamma. Och inte sin sambo heller. 
Ja, det var så att mamman och dotterns sambo fick känslor för varandra och blev ett par. 
Jobbigt!! 
Jag kan inte ens försöka sätta mig in i den situationen. 
Det är väl på något sätt: The big NO NO! 
Du tar inte din mammas, din systers, din dotters, din bästa väns man!! 
Det är väl på något sätt en oskriven lag... 
 
Men som jag skrev, kärlek är inte riktigt styrbart.. 
 
I en annan berättelse som jag också tyckte var den "finaste" om man nu får skriva så?
Var det en kvinna som varit betjänt till sin man i hela deras äktenskap. 
Hon hade hand om hela markservicen och han var en uppblåst pomperipossa i manlig version. 
Sur och grinig gubbe = aldrig nöjd!
Där hon en dag hade fått höra av en beteendevetare = SKILJ DIG!
Och ändå tog det ytterligare 6 år till hon tog steget... 
Ni vet "det där" berömda steget som kvinnor funderar på i MÅNGA år. 
 
Hon var mest rädd för vad hennes barn skulle tycka. Kunde man verkligen lämna deras pappa efter alla år tillsammans. 
Hennes dotter hade sagt: ÄNTLIGEN mamma, så lämnar du honom! 
Och hennes barnbarn hade sagt: Ja mormor, då blir du en sån där mormor som hämtar på dagis och sen får vi en bonusmorfar också, för det har alla barn på dagis. (något i stil med det, kommer inte riktig ihåg)
 
KÄRLEK och RESPEKT!!!
 
Det finns nog ingen som bara går och känner total lycka när man separerar. 
Oavsett om man levt i ett bra eller dåligt förhållande så finns det ju ändå känslor som spelar in.
Inget förhållande har bara dåliga eller bra stunder, utan alla förhållanden har både och. 
Det är klart att det finns mer eller mindre av dem i alla förhållanden. 
 
En separation får ju världen att rasa, snurra och bli helt svart eller genomskinlig. 
Man tappar fotfästet och ser varken klart eller fokuserat. 
Det är det svåraste som finns just där och då. 
Man kan köra hat, hot, bön eller bedjan - men inget kommer i slutändan att hjälpa!
Den som valt att gå, kanske vacklar och tänker, men kanske ändå - Men har man väl börjat fundera på att gå, så är det som när man vill sluta på ett jobb, man blir inte kvar! 
Kanske haltar man ett tag till för husfridens skull.. man begår, som jag brukar kalla det, våldtäckt på sig själv för att göra andra nöjda. 
Inom sig så dör man lite... mer.. och till slut så går man iaf! 
För att då få höra, vilken skit man är, hur mycket man sviker och sen gärna även det som sårar mest, vilken dålig förälder man är! 
 
Ja, det här med skilsmässa, uppbrott, separation = inte är det lätt! 
 
Och sist och slutligen växer alla upp och får göra sina egna livsupptäckter, misstag och kärleksupplevelser..
Kanske är det först då, när man själv går igenom något, som man faktiskt kan välja på hur man själv väljer att vara? 
Antingen tar du med dig din livserfarenhet och ser den som en referens och blir en bättre människa själv, eller så använder du den på det enda sättet du själv vet... genom att härma dina egna föräldrars beteende??
 
Som en MKT god vän sa till mig: 
Man väljer själv hur man vill vara, man kan INTE skylla på sin barndom! 
 
Tack för mig!
 
 
 OBS: Själv är jag MKT lyckligt gift och trivs med livet som det är precis just nu :D 
 

Kommentera här: